Detta ämne är något, som under en längre tid, jag skulle tro, en 10 år, har gnagt inom mig. Mina första tankar om det hela kom då, jag gick med i ett hundforum på nätet.
Som gammal psykologistudent började oron gnaga i mig ganska snart, när samma personer hade väldig "otur" med sina djur, och att det hände allt för ofta, för vissa.
Jag har under åren som gått, upptäckt hur vissa djurägare har "otur" och konstiga upplevelser. Så, ju mer jag tänkte på det, desto mer kände jag behovet av att skriva om det.
Jag kontaktade mitt gamla lärosäte, Umeå universitet om ämnet, med frågan: Finns Münchausen by proxy hos djurägare, och inte bara hos vuxen - barn.
Svaret jag fick var en ögonöppnare, och det har faktiskt gjorts studier på detta, och det visar sig att ja, det finns. Hur utbrett och hur mycket, vet ingen.
Men.
Först ska jag förklara för er alla vad tusan det är jag svamlar om.
Münchausen syndrom är en psykisk störning som handlar om att vuxna människor söker sjukvård för påhittade sjukdomar, och utsätter sig för ofta långa undersökningar. Detta görs för att patienten skall få sympati och uppmärksamhet (Meadow 1997a, översättning av mig).
Allvaret i sjukdomen kan ta oanade höjder: till exempel ett fall involverade 800 besök på 600 sjukhus och , 42 laparatomier, under en 12 års period (Laurance 1995, översättning av mig).
Vad är då "by proxy", det kommer från engelskan och står för ombud, eller ställföreträdande.
Så Münchausen by proxy, är alltså då en människa, inte blir sjuk själv utan ett barn, eller i detta fall, som jag skriver om är det djur som är proxy.
Det finns stora svårigheter att diagnostisera sjukdomen, då det är som mycket som ska stämma in, och mörkertalet är väldigt stort.
Gemensamt för människor med Münchausen by proxy, oavsett vilket proxy de använder (barn eller djur) så gör de det alla av samma anledning: uppmärksamhet, sympati, och i viss mån, hjältestatus.
Sjukdomen kan ha olika grader, där det lägsta är att helt enkelt söka hjälp för sjukdom, djuret inte har. Till att faktiskt bryta ben, förgifta eller på annat vis skada djuret. (Munro, Thrusfield 2001 översättning av mig)
Ofta är den sjuka människan mycket påläst om just den sjukdom den anser djuret ha, och kan lätt berätta för veterinär, vilka symptom djuret uppvisar (även om det inte gör det).
Viss forskning har gjorts, även om man knappast kan säga att det är mycket, utan mer lite skrapande på ytan av detta ämne.
Munro och Thrusfiled, vid University of Edinburgh, Royal (Dick) School of Veterinary sience, beslutade sig för att undersöka "non- accidential Injury" hos hund och katt. Det vill säga tillfogade skador för hund och katt, i ett projekt de kallade "battered pets".
Ett anonymt frågeformulär, skickades ut till 1000 slumpmässigt utvalda veterinärer som fanns på listan med medlemmar hos "British Small Animal Veterinary Association".
Av dessa 1000 slumpvis utvalda veterinärer fick forskarna in 448 ifyllda formulär.
Ur dessa 448 formulär identifierades det 9 fall, av vad veterinärer och /eller forskarna ansågs vara Münchausen by proxy fall.
Av dessa fall 9 var 6 hundar 2 katter och ett fall endast ifyllt med "pets" (husdjur). Av dessa 9 fall avled djuren i 5 fall (varav två fall då veterinärer måste avliva djuren på grund av så svåra skador) i 2 fall överlevde djuren och i två fall rapporterades inte utgången.
I ett av dessa fall, där två hundar blivit förgiftade, uppdagades diagnosen först när djurägaren fälldes i rätten för att förgiftat sina barn, och där fick diagnosen Münchausen by proxy.
I ett fall, kontaktades veterinär då treveckors valpar hade krossade skallar. Ägaren bad om upprepade hembesök och erkände till sist att hon skadat valparna. Alla valpar avlivades på grund av skadorna.
Gemensamt för dessa 9 fall var att ägarna var "attentionseekers" och att många av skadorna var gjorda av ägarna.
Förekomst av "veterinär shopping", dvs byte av veterinär väldigt ofta. Det kan ju finnas många bra anledningar att inte ha samma veterinär hela tiden, men, byte väldigt ofta och många olika veterinärer, är något att hålla utkik för. I ett av fallen då en hundägar brutit benen av sina hundar, byttes både hemadress och veterinär väldigt ofta, vilket gjorde att polisen, trots de visste om henne, inte fick tag på henne.
Så, författarna höjer ett varningens finger ifall veterinärer upptäcker ett djur med skada, som redan varit hos många veterinärer. Det i sig är inget fel, eller konstigt, men tillsammans med annat inom syndromet, är det illavarslande.
Denna undersökning är för liten, för att visa exakt utbredning av problematiken, och diagnostiseringen av syndromet är inte lätt och kantat av många svårigheter. Men, denna undersökning visar, att problemet existerar, även om vi idag inte vet utbredningen av problemet. Och, författarna menar att det är viktigt att börja uppmärksamma detta.
(H.M.C Munro och M.V Thrusfeild, Journal of Small Animal Practice (2001), 42 385-389)
Varför skriver jag om detta då?!
Jo, för att jag upplever att på djurforum för hund, katt och häst, finns det ibland individer som man faktiskt kan misstänka lider av detta. De gloriferas ofta av andra, och sig själva och får mer klappar på axeln och hurrarop än vad som är rimligt för det de gjort.
Ofta har djuren diffusa problem, som ingen av de 10 veterinärerna hittat någon lösning på. Men djurägaren kämpar. Hos hästar är det ofta oförklarliga hältor, hudproblem osv osv. Veterinärer, experter och annat kallas ut till stallen flera gånger i veckan och djurägarna får hurrarop och hallelujakörer för att de är omtänksamma och bryr sig.
"Tänk om alla djurägare vore som du!" är något som ofta skrivs i dessa situationer.
Jag skriver inte detta för att ni alla ska sitta och vara misstänksamma mot människor som råkar ha sjuka djur, och som ovan nämt: det är inte 1 sak som gör en misstänksam.
Det är som i den vetenskapliga artikeln jag skriver om ovan: mannen som förgiftade barn och hundar, kvinnan som krossade skallarna på sina valpar, kvinnan som bröt benen på sina hundar...
Olika incidenter, som är oförklarliga över en period av flera år.
Det är många olika aspekter, "många bäckar små". Och, den röda tråden är alltid: uppmärksamhetssökande och behovet av att synas och vara bra, och få denna hjältestatus som är lätt att få på nätet.
Grunden till hela Münchausen by proxy problematiken är ju att (i detta fall) djurägaren söker uppmärksamhet, och omtanke. Och utan det, så är det helt enkelt inte denna diagnos personen har.
Jag har kontaktat lite veterinärer och så, och alla säger samma: detta pratas det inte särskilt mycket om i branschen och ingen har någon riktlinje att följa, vad som ska göras om man misstänker att en djurägare lider av detta.
Jag hade hoppats på att det fanns en riktlinje för hur man skulle göra, för, om inte veterinärerna har det, hur ska man då som vän, eller närstående till en person med diagnosen göra?!
Ja, det verkar det inte finnas något bra svar på... man får nog helt enkelt skriva ner allt, man upplever händer, så man får något mönster i det. Skriva ner, fota och dokumentera, så att man tillsist har så pass mycket på benen att man kan anmäla till rätt instanser. För människorna med diagnosen behöver ju hjälp, och djuren behöver få ett liv som inte kantas av skador och våld.
2016-09-26 10:20