Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Harry söker nytt hem

FB_IMG_1466947002157

 

Harry är en glad, trevlig och social 6 årig hane.

 

Han är okastrerad.

Hans husse har tyvärr hamnat på sjukhus och han behöver ett nytt hem.

 

Är du hans nya husse eller matte?!

 

Kontakta Carin Sandahl på kennel Twee-dle-dee: carin.sandahl@telia.com eller telefon: 070-5379713

 

 

 


Glad midsommar!

DSC_0136

Midsommar är en högtid där vi äter och njuter av sol och sommar (i bästa fall).

Tänk på att inte ge hundarna:

* Tillagade ben, de splittrar sig lätt och flisorna kan bli väldigt vassa i en hundmage

* Majskolv, många hundar får åka in och på kirurgisk väg plocka ur gammla majskolvar som trasslat in sig i tarmarna.

* Alkohol, är ju inte bra, av ganska naturliga skäl! 

 

DSC_0128

Har ni valpar som är i tandbytar tagen så gillar de kylskåpskalla morötter, eller tuggleksaker som legat i frysen.

 

DSC_0198

 

I dagarna går många på semester och det är härligt att ha tid med hundarna, mina älskar att bada och jag och Theo kommer i början av juli starta en simkurs hos Mia på Lyckliga Jyckar, det ser jag väldigt mycket fram emot! 

Men först är det midsommar, och jag tror jag och hundarna tar en svängom kring stången! 

DSC_0255

 

Så Glad Midsommar önskar vi till alla valpköpare, vänner, och ni som läser detta! 


Tandbytartider.

Man tycker man börjar få en bra rytm, en vardag med valpen.

Man har fått "kläm" på hur den lilla varelsen funkar, vad han/hon gillar, man känner att, ja, nu funkar nog detta.

 

Då, plötsligen, börjar valpen gnaga på möblerna, dina nya träskor, biter mer än vad den någonsin gjort. Har svårt att sova, piper, får ont i magen...

 

Ja, det är tandbytar tider!

DSC_0113

Hur just din valp reagerar, ja, det är olika.

Hjördis går alla på nerverna, biter på möblerna, gnager på skor... Ja, har helt enkelt blivit lite mer av allt. Hon har också haft lite feber.

Hennes tänder börjar lossna nu, och det är oftast värst i början.

 

Det är alltid bra att ge tandömsande valpar saker att gnaga på, tuggben, kylskåpskalla morötter...

Frysta kampleksaker m.m.

För, det kliar, såklart och alla reagerar olika på hur de löser situationen.

 

Mitt råd är som vanligt: håll ut, erbjud saker de FÅR tugga på, och tänk på att det går över.

En del kan ha riktigt ont, så pilla inte mer än nödvändigt i munnen på dem just nu.

Och har din valp inte börja ömsat tänder än, är det också ok, alla är olika och de tar det i sin takt! 

 


Mina tankar... arv.

Nu duggar blogginläggen tätt, men så är det ibland. Vardagen efter valpkullen är här och jag har tid att formulera ner mina tankar på pränt, för jag tycker detta är så otroligt intressant!

 

Arv.

Vad är arv, egentligen.

Ja detta är ett stort ämne (för att inte säga gigantiskt) och jag tänkte mig att jag gör en liten enkel sammanfattning. Det finns så mycket, och hela tiden kommer nya upptäkter inom forskningen, men som sagt jag skriver ner en liten sammanfattning.

 

När två hundar paras vet vi bara med säkerhet detta: Hundar har 78 kromosomer var av 2 (X och Y) är könskromosomer. De övriga 76 kallas autosomer och är uppdelade i par (38 st). Varje individ ärver 38 autosomer från varje förälder.

Det är det vi med säkerhet kan säga. Vilka gener och egenskaper som kommer att dyka upp från vem är helt omöjligt att säga, det är slumpen, och moder natur som bestämmer det.

Inom genetik och arv pratas det om Genotyp (  Används för att beskriva vilka varianter (alleler) som en individ har av en enskild gen.  D v s genotypen är individens genuppsättning)

och Fenotyp( en individs egenskap så som pälsfärg eller sjukdom. Fenotypen är resultatet av både arvet (genotypen) och miljön)

Man brukar som grund tala om 2 sätt som saker nedärvs: Dominant (endast en gen från en förälder behövs för att denna egenskap/sjukdom ska komma till uttryck hos individen). Eller Recessiv (denna gen måste komma från båda föräldrarna för att hunden ska få egenskapen/sjukdomen).

 

Det som gör det klurigt när det är en recessiv gen bakom en egenskap/sjukdom är att vi inte har den blekaste aning om vilka djur som är anlagsbärare (dvs bär genen för detta anlag), förrns man råkar para två anlagsbärare med varandra.

På vissa sjukdomar finns dna-test, och är de tillförlitliga är det ett jättebra verktyg.

 Ibland är det inte ens säkert att en individ som har generna för en egenskap/sjukdom utvecklar den egenskapen eller sjukdomen, mycket beror på miljön och eller trauman under hundens liv.

Men naturligtvis är det inte så enkelt som bara dominant vs recessiv.

Det finns också könsbunden nedärvning, dvs egenskapen/defekten/sjukdomen sitter på könskromosomerna, det exempel man brukar ta är blödarsjuka som ärvs från mor till avkomma från X-kromosomen.

 

Multifaktoriell nedärvning, dvs fenotyper som beror på flera samverkande gener samt yttre miljöfaktorer så som livsstil. Diabetes är ett exempel på en multifaktoriell sjukdom.

Polygen nedärvning, dvs egenskaper som styrs av flera gener i samverkan. Det sammanlagda resultatet ger en viss nivå av egenskapen, tex höftledsstatus.

 

(skk.se är källan för förklaringar av orden).

 

Om inte detta var nog har man numer upptäkt att gener, egenskaper är inte statiska. Man har sen innan vetat att mutationer kan uppstå, så inom genetiken är det inte så lätt som att 1+1 blir 2, utan saker kan ske, gener, är i ständig rörelse och förnyelse. Epigenetik tar upp detta, det vill sägas miljöns påverkan på vilka gener som är aktiva och hur de förändras.

Först trodde man att dessa förändringar inte är arvbara, men man har upptäkt inom senaste forskningen, att tendenser visar, att det absolut kan vara så att de egenskaper som påverkats hos en individ kan, vara nedärvbar.

Forskningen är fortfarande i ett väldigt tidigt skede, men det är onekligen intressant och man tror att rädslor och liknande som fadern förvärvat under sitt liv, mycket väl kan nedärvas till valparna, även om fadern aldrig får träffa dem.

 

Man har länge vetat att en tik med rädslor, ofta får nervösa och ängsliga valpar, och man har sett det som att tiken, dvs uppväxtmiljön påverkat, men om det är så, att även hanarna påverkar (vilket när man tänker efter är logiskt) så är det ju stort, och man får tänka sig noga för.

DSC_0109 

 

Detta var en liten genomgång av arv. Hur saker ärvs, och mycket är recessivt, och det är därför det inte är bra att dubbla anlag, inavla.

Man kan dubbla anlag ändå, det finns garanterat i populationen som helhet och eftersom man idag inte har hela den genetiska kartan på varje enskilt hund, kommer vi att fortsätta dubbla anlag vi inte vet om, och det kommer både vara till fördel och nackdel, för det vi vill.

Skulle ett eller flera test skriva ner hela den genetiska kartan är jag inte säker på att vi som uppfödare har den kunskap som krävs för att kunna tyda allt. 

Arv och miljö går hand i hand och vissa egenskaper (både bra och dåliga) är svårt att säga om det är arv eller miljö som styr.

Om jag är en superduktig agilitytränare och skaffar mig en hund, som blir vinnare av allt, är det då helt säkert att det är arvet eller miljön som skapat denna hund, och är det säkert att om den hunden paras med en annan vinnare, att alla valpar blir agilitystjärnor?!?

Vad är arv och vad är miljö?!

På samma sätt som en hund med medfödd talang inte behöver prestera bra i tävling, kan en hund med mindre talang för något tränas upp så den presterar på tävling...

Mycket styrs av den som tävlar och tränar hunden.

Som jag tidigare skrivit behövs det genetisk mångfald för att en ras ska överleva, och det finns dessutom otroligt mycket att ta med i beräkningen när man planerar en kull.

Jag sitter ständigt och läser stamtavlor, jag frågar och jag studerar.

FB är en väldigt god källa, där postar människor bilder på sina hundar och ofta stamtavlenamn, och utifrån det börjar mitt detektivarbete.

I dagsläget har jag planerat kullar på hundar jag inte ens har  .

Men det är en stor del i mitt arbete som uppfödare att titta, tänka och försöka hitta nya parningar.

Och dessutom ha i beräkningen att det kan gå åt pipan innan ens en kull kommit till världen. Många planer jag har idag kan förkastas nästa vecka, beroende på massa olika saker.

 

Jag försöker ta väldigt mycket av detta med i mina tankar, linjer, vem blev sjuk i vad osv. Hur är denna hunds egenskaper?

Det jag aldrig någonsin räknar som något av vikt är utställningsresultat.

Det finns en övertro att det bara är champions som kan ge champion avkommor. Men, så är inte fallet. Det finns ingen perfekt hund, och vi vet inte, vad den vinstrikaste hunden nedärver. Och som Jill sa i gårdagens blogginlägg: "vad ska vi med snygga och sjuka hundar till?"

 

Utställning är roligt, men det är en skönhetstävling och att avla för att vinna på utställning, utan att ta med allt annat, ja, det är att skjuta både sig och rasen i foten.

Det finns många raser där funktion och sundhet har gått förlorat i längtan över att få den största rosetten.

Så, jag tror att om man avlar på sundhet, om man vågar avla på hundar som kanske inte vinner mest, men är väl byggda och friska, så kommer man förr eller senare inte bara vinna i utställningsringen, man vinner respekt och dessutom vinner rasen på det i längden.

DSC_0078

Rut on the move.

 

Nu är det ju inte så enkelt som det först kan te sig, och om man föder upp några kullar kommer det förr eller senare bli sjuka hundar, genetiken och det vi inte vet, har sina egna vägar. 

Det är därför jag känner att jag vill göra mitt bästa, så jag rakryggad kan säga att jag gjort vad jag kan.

Jag har levt med en sjuk hund, jag vet hur det är, och jag vet också att man kan få oerhört bra stöd, av människor som hela tiden gör sitt bästa.

 

Det finns inga perfekta hundar och man får vid varje parning kompromissa. En uppfödare sa till mig en gång: "tänk på EN sak du vill ha ut av kullen, om man försöker sig på massa saker så blir det oftast pannkaka."

Saker jag aldrig kommer kompromissa med:

allergi -  jag vill inte använda allergiska hundar i min avel

rädslor -  jag vill inte använda rädda hundar i min avel

sundhet - för mig måste hunden vara sund, och i det ingår att den kan röra sig normalt, att den kan andas normalt, att den kan ha ett fullvärdigt hundliv.

Och även jag utvecklas och om 10-20 år kommer jag förhoppningsvis att säga: så skulle jag inte gjort idag. 

Och det betyder ju inte att det jag gör nu är fel, det betyder inte att det jag kommer att göra är fel, det betyder bara att jag, liksom rasen och generna är under ständig utveckling.

 


Inavel..... mina tankar

Varje ras, vi har idag, har börjat med inavel.

7f6fcebb-6169-4ff9-83ba-2cce82ed76f44

 

Man tog kullsyskon och parade, man gjorde far/dotter kombinationer och man gjorde mor/son kombinationer, allt för att få en ras där alla var lika varandra. Det är så det blev raser, inget konstigt med det.

 

Som tidigare nämt har vi haft en god tur, och många uppfödare som förvaltat rasen väl.

Det betyder ju inte att australisk terrier är ett unikum och inte har haft eller kommer få inavels problem.

 

I en intervju med PhD Niels Pedersen,  får han denna fråga och ger detta svar: "

 

Q: Are there still breeders who believe that inbreeding is not detrimental, and that it is even beneficial?

 

A: Unfortunately, yes. There’s no doubt that inbreeding is the fastest way to get to the phenotype you want—the look you want. If inbreeding gets you a desirable dog, then it has to be of benefit. Some breeders also equate popularity with health. We just completed a study on English bulldogs. They’re now the third most popular breed. Yet they have huge breathing problems, can’t exercise properly without collapsing, do not reproduce on their own, and suffer a number of other genetic problems associated with their skin, ears, tail and eyes. If an English bulldog goes to the veterinarian for an ear infection and the dog can hardly breathe during the examination, the veterinarian and the owner will accept the breathing problem as normal and concentrate on the ear infection, which is actually minor compared to the abnormal breathing. Therefore, people will equate abnormalities with health when the unhealthy state becomes accepted as another part of the breed. If a certain incidence of autoimmune disease occurs all the time, eventually it will just become accepted as a normal part of existence for that breed."

Detta, sa jag redan när jag gick in i hunderiet men fick direkt mothugg: jag visste inte vad jag pratade om och skulle låta erfarna uppfödare sköta sitt jobb och inte ifrågasätta. Bara för att vi är många i Sverige som ser farorna med inavel, betyder det inte att resten av världen gör det. och idag är det inte vi i Sverige mot resten, utan vi måste alla jobba tillsammans, över lands gränserna!

 

DSC_0009

Och ofta, är det, det argument jag får när jag dristar dessa frågor: jag vet inget, jag är för ung, oerfaren och forskning, ja se, det är inte till att lita på! 

 

Därför, tänkte jag mig att fråga en uppfödare som har fött upp aussies länge, men nu mer föder upp labrador.

Jill Grenaae, Jill  har fött upp länge, hon har god erfarenhet och har likt många uppfödare, en vilja att lära och ett öppet sinne: lär från dina misstag, vi gör dem alla och jag tänkte att hennes ord, för de som tycker att jag inte har tillräckligt på benen kanske kan vara något att tänka på.

 

Så istället för att jag, sida upp o sida ner skall breda ut mig om detta ämne ställde jag lite frågor till henne:

 

Hur länge har du fött upp hundar?
 
Siden 1985

Varför är det viktigt för dig att inte inavla? 

Det er vigtigt for mig som opdrætter at avle raske individer, men det er bestemt endnu mere vigtigt for min race som helhed, hvis den skal have en god chance for at overleve.
 
Indavl etablerer ganske vist racetype, men det er desværre sådan, at den genetiske variation er mindre, når man parrer to beslægtede individer, end når de er ubeslægtede og derfor er risikoen for at kombinere uhensigtsmæssige gener for forskellige "træk", større når man indavler.
 
Med indavl er der en stor risiko for, at der opstår racerelaterede sygdomme, som kan være utroligt svære at komme af med igen, særligt i små populationer (små racer). Når der indavles, bliver det sværere og sværere at finde individer, som er fri for de pågældende "sygsomsgener" - også selvom vi efterhånden har et globalt netværk af avlshunde. Konsekvensen bliver indavlsdepression som udarter sig i generel usundhed i racen og kort levealder. 

Har du någon egen erfarenhet av inavel, och dess konsekvenser?

 Ja, jeg startede med et kuld, hvor forældrene var halvsøskende - det var helt almindeligt, da jeg startede, og til mit forsvar vil jeg sige, at jeg ikke selv valgte faderen.
 
Min tæve var udstationeret og min betaling for hende var to kuld, hvor opdrætteren bestemte avlspartneren til det første.
 
Jeg kan selvfølgelig ikke sige, at der er videnskabelig evidens for, at de problemer, der opstod i det kuld, skyldtes indavl, men det er da tankevækkende, at de to efterfølgende kuld, min tæve havde, og som var udavlskuld, var problemfrie og producerede hvalpe, som var friske og blev oldgamle.
 
Det samme kunne man desværre ikke sige om tævens første kuld, halvsøskendeparringen; Hvalpene var meget, meget små, da de fødtes. Hun fik ganske vist 8, men heraf var 3 for små og ufærdige til at overleve. Af de 5 overlevende ved jeg med sikkerhed, at de 3 fik diabetes, min egen hvalp i en alder af 3,5 år. Mig bekendt blev ingen af de fem hvalpe gamle. 

Hur tror du framtiden för rashundar är i allmänhet och australisk terrier i synnerhet?
 
Jeg tror, at fremtiden er forholdsvis lys for de antalsmæssigt store racer, især nu hvor der er fokus på både indavlsproblematikken og på matadoravl.
 
Der findes, og udarbejdes kontinuerligt nye, gentests for en lang række recessive lidelser. Desværre er de firmaer, der fremstiller og tilbyder disse tests jo ikke filantroper, så det er først og fremmest de antalsmæssigt store racer, hvor der er salg i gentests, som kommer til at nyde godt af dem. Der ud over er det vanskeligt at udvikle pålidelige gentests for lidelser med mere kompliceret arvegang, så der er lang vej endnu.
 
Det er også vigtigt at påpege, at gentestning alene hverken redder eller hjælper en race, det kan kun opdrætterne gøre, bl.a. ved at opprioritere sundhed og langlivethed i avl frem for eksteriør.
 
Jeg ved, at det er kontroversielt at nedprioritere udseende og racetype, især for de racer, hvor der overvejende er fokus på udseendet og udstilling er racens primære aktivitet, men det er for mig at se den eneste vej frem, især for de meget små racer. Hvad skal vi, og især vores hvalpekøbere, med smukke hunde, hvis de er syge og dør unge? og hvordan kan vi sige, at vi elsker hunde, hvis vi avler dem til sygdom og lidelse?
 
Mht. australsk terrier, så anser jeg stadig racen for forholdsvis sund. Aussietæver får store kuld, de er gode mødre, det er en fysisk stærk race og langt de fleste opdrættere opprioriterer det gode, stabile terriertemperament.
 
Desværre har racens størrelse betydet, at visse lidelser er slået så godt fast, at de er svære at komme af med, også selvom man ikke driver indavl. Her tænker jeg især på diabetes, som jo desværre oftest opstår, når et individ er i en alder, hvor det enten er godt i gang med, eller ovre, sin avlskarriere, men også andre alvorlige lidelser som epilepsi, hypothyroidisme osv. ses af og til i racen.
 
Det skal dog pointeres, at dette absolut IKKE er noget nyt og at der findes mange seriøse opdrættere, som gør alt hvad der står i deres magt for at holde racen på ret køl. Racens overlevelse ligger i opdrætternes hænder.
 
DSC_0043
(haha jag vet att Rut ser rolig ut här, så jag var bara tvungen att posta bilden  )
 
Just detta som Jill säger: Rasens överlevnad ligger i uppfödarnas händer. Det är viktigt.
 
Jag vet att majoriteten av alla uppfödare gör sitt allra bästa, och det är jättebra. Jag tror dock, att mer tid borde läggas på att förstå genetik, ärftlighet och populationsgenetik, inte bara från uppfödarnas sida, utan även från SKKs och rasklubbarnas sida.
 
Vad är ärftligt och vad är inlärt tex?!?

ja, det tänkte jag skriva lite om nästa gång: arv! :D
 
Tills dess tjingeling, och tack Jill för du tog dig tid att svara på mina frågor! 


Valprycket.

Telefonen ringer, det är brorsan som har haft valpen Spike i snart 4 dagar:

- Va fan, är det för valp du har sålt mig?!? Han är ju helt galen och bet mig i näsan.

Jag sa lugnande (hoppas jag) att man inte får bitas i ansiktet, och att deras lugna, snälla trygga valp, just fått vad jag kallar valpryck.

Med det lät han sig nöjas, och sedan dess har Spike dagligen dessa ryck.

Spike före valpryck....

13346838_10206362403727014_4856461772925203563_n

Foto: Simon Hedin

Spike under valpryck...

13336147_507340589466427_7564525301184437613_n

Foto: Sandra Hedin

 

Det är naturligtvis inte bara Spike i kullen som plötsligen under en stund varje dag, likt gremlings som fått vatten på sig, blir som en galen tasmansk djävul.

Hjördis har det på kvällen...

 

Varje aussievalp jag har haft har fått detta, deras energi slår i taket och de går ALLA (jag gissar inklusive sig själva) på nerverna. Det bits, de blir plötsligen döva och den lilla goa valpen som nyss sov i ens knä är en ryslig galning.

Det är då de andra hundarna flyr fältet, eller ger henne en åthutning.

 

DSC_0018

 

Det är som om dagens alla intryck processas, genom att själva fan flyger i dem och de tömmer ur sig all gnutta energi de hade i kroppen.

 

Man kan tro att det inte ska ske när de har upplevt något extra kul en dag. Men, det är nästan tvärt om. Mycket intryck = stort valpryck.

 

På terriers vis hanterar man det genom att bli utåtagerande och fara runt.

 

Det, jag tröstar mig och mina valpköpare med, är att detta går över.

Det handlar om att låta dem växa upp, försöka hantera dessa ryck (biter de för mycket, ge dem något de får bita på som ben eller liknande) på bästa vis och njuta av de andra stunderna. 

 

Just när man sitter i det är man inte så glad, det vet jag, men om några månader, så har de lugnat ner sig betydligt.

 

Och straxt är hunden vuxen, och det, är alltid min tröst: valptiden, den går fort! 


Mina tankar...

Håll i hatten! 

 

Idag ska jag försöka reda ut mina tankar om avel...

 

Ja, inte vilken avel som helst utan avel i småpopulationer såsom vår ras, australisk terrier. Först kommer lite siffror och fakta. Och min tolkning av dessa.

 

DSC_0005

 

Vi har en liten population, australisk terrier, vår avelsaktiva population är än mindre.

Aktiv population

Hoppas ni kan se bilden. Överst är antal kullar per år sen 1990 och nedan är antalet registreringar de sista 6 åren.

Tittar vi på när tikarna är avelsaktiva är det mellan 2-6 års ålder, generellt. Hanar används mellan 1-8 års ålder (källa www.skk.se/avelsdata). Så kan vi titta då på bilden ovan och försöka tolka den. 2012 föddes 37 tikar och 60 hanar. (varav 6 var importer). Då borde de vara avelsaktiva från 2013  och frammåt, men för att få ett genomsnitt säger vi att 2015 är de som mest avelsaktiva. Så av 97 registringar används... 30 djur. (det föddes 15 kullar 2015 och där var det 15 tikar och 15 hanar som stod för kullarna).

 

För att vara lite mer exakt: Mellan 1990 och idag har det registrerats 3044 aussies i Sverige. Av dessa är den aktiva (dvs den del av hundarna som är aktiva i avel) populationen 559 hundar.

Det kan diffa något eftersom det är inräktat från o med 1990, men, vi räknar på det.

Så under en tidsperiod på 26 år, har vi en aktiv avelspopulation på knappa 20% (18,4% om jag räknat rätt).

Det är i ärlighetens namn, allt för lite.

Det betyder krasst att 80% av populationers gener, och vad de kunde göra för vår ras går förlorad. Naturligvis finns bland dessa 80% hundar som inte bör gå i avel, pga sjukdom, eller annan defekt. Säg 10-15% av dessa 80% inte är lämpliga till avel på grund av hälsa eller annat...

Då är det ändå 65% av hundarna som inte används och den speciella genupstättning de har, går förlorad.

 

Vi vet ju inte vad som skiljer dem från de som faktiskt är aktiva. Vi vet inte vilka mutationer som skett, eller vad för egenskaper vi förlorat genom att inte använda dem. Och vi vet inte om den hund som anses "ful" eller "orastypisk" sitter inne med de bästa generna. Vi har ingen aning.

Vi kan bara gå på de parametrar vi har: hälsa, mentalitet och rastypiskhet.

Med, en liten medvetet PS i bakhuvudet: utseende är en yttepytte del av hunden och rasen.

 

Jag förstår med att man inte kan ta kullar för själva tagandets skull och avel är både tidsödande och komplicerat.

 

Men rent krasst: vi behöver avla mer på fler individer.

För rasens överlevnad, för att vi om 10, 20, 30, 40 eller 50 år fortfarande ska ha en pigg, frisk och hälsosam ras.

Vi kan ju inte tvinga folk att avla, eller för den delen att köpa våra valpar, och man kan inte heller begära att uppfödare ska sitta med hela kullar osålda, eller skänka bort hundar.

Därför är det en fin balansgång, och viktigt att man som uppfödare tänker på att använda många olika hanar, och aldrig, aldrig, göra om en kombination, HUR bra den än blev. Att inte överanvända hanar har vi i våran ras, enligt statestiken länge varit duktiga på. Och det tycker jag alla gamla, och nya uppfödare kan slå sig lite för bröstet för! Jäkligt bra jobbat.

.....

Ok, vi har nu hittat att vår aktiva population är cirka 20% av populationen.

Hur hög inavel är det bland dessa?!?

Inavelstrend

Som den fina grafen visar: den är sjunkande.

Från 9,6 % (1990) till 0,7 % (2015)

Detta är alltså den genomsnittliga inavelsgraden för rasen, och jag är jäkla stolt över dessa siffror.

Svenska aussieuppfödare gör vad de kan för att hålla rasen, frisk och sund. Nu finns det ett litet men, inavelsgraden är enbart uträknad på 5 generationer. Jag hade helst sett 7. Men, fortfarande är det en god trend.

 

Aussieuppfödarna inser behovet av låg inavel när man inte har en stor genpool.

 

Det är kanonbra att vi har det här utgångsläget i Sverige idag.

Jag är mer än tacksam för allt arbete uppfödare före mig lagt ner. Jag har en fantastisk utgångspukt att börja från. Och det är upp till mig att förvalta, och förbättra  det arbete andra gjort före mig, och inför den uppgiften är jag mer än ödmjuk.

 

.....

 

Sammanfattningsvis kan vi säga att läget för aussien är ok. Kunde vara bättre (men vad kan inte vara det), men uppfödarna gör så gott de kan.

 

Jag har försökt att finna "founders" för rasen genom att läsa stamtavlor på en australisk sida: worldpedigrees

 

Det är svårt, eftersom stamboken i australien var öppen under 50-talet. Man kunde helt enkelt mönstra in hundar. Om 2 utställningsdomare, sa att det var en aussie, ja då kunde man registrera den som det.

Man kunde också, som uppfödare ändra namn på en vuxen hund, kennelnamn på hundarna var inte obligatoriskt.

Således, förstår ni att det är en enorm uppgift att hitta antalet "founders", dvs de vars gener vi använder än idag.

Men, när jag har tid, så sitter jag där, skriver och kikar, och en vacker dag, om något år, kanske jag har ett resultat, eller så ger jag upp! 

Säkert är iallafall att det från början har inavlats väldigt friskt, men tackvare att hundar kunde mönstras in, fick vi in nytt blod.

 

Den största kritiken australisk terrier som ras fått genomtiderna, är idag vår största tillgång. Nämligen den: "rasen är för spretig, den skiljer sig för mycket i olika typer. Uppfödarna behöver jobba för en mer likriktdad hund."

Det är kritiken jag funnit i gamla, böcker, tidningar, kritiker m.m.

Och DET är just det som räddar vår ras: vi har dessa skillnader, som kan vara stora, och det betyder att trots våra få avelsdjur, har vi behållt en så pass bred avelsbas som vi kunnat.

Så summa summarum: jag är positiv för rasens framtid och jag hoppas att samarbetet inte bara i Sverige, utan världen (för om vi inte samarbetar över landsgränserna är att gott arbete ogjort) ökar och att vi tillsammans jobbar för en frisk och hållbar ras!


Vardagen

13327636_1374204585938164_134505687081644636_n

Nu är alla valpar hemma hos sina familjer, och enligt uppdateringarna, trivs de bra. De är, som valpar är, busiga och håller sina familjer i god kondition! 

 

Här hemma är det nu bara Hjördis kvar och som hundägare till 4 hundar med olika motionsbehov, ser det lite olika ut hur vi motionerar.

 

En valp skall ju inte gå långpromenader på flera kilometer, eller överansträngas på annat vis (leder ofta till inflammation i muskler och leder) särskilt när de växer mycket, så motion på det sättet är det ju inte nu.

Sen har vi Izaac som är halt, så han ska inte heller motioneras.

 

Så vi går en kort promenad om dagen, och sen några kissrundor i trädgården med dem.

 

Rut och Theo behöver motion och bygga muskler, så de får sig en cyckeltur varje dag.

 

På så sätt får alla det de behöver, Theo och Rut följer även med på den korta promenaden, men får extra konditionsträning. 

 

Detta passar oss alla.

 

Ni som känner mig vet att jag försöker berika deras vardag så både godis, dofter och roliga saker, så det finns tillgängliga i deras hemmiljö.

Izaac får också vattengymnastik i badkaret, vilket hjälper hans hälta.

 

Annars handlar vardagen med valp, om att få henne att kissa och bajsa ute, att inte tugga på möblerna, att inte älska ihjäl katterna....

Att lära sig att komma när jag ropar hennes namn, ja ni vet. Basic saker. Låta henne sova i knät, mysa och ta sig tiden att vara med henne. Allt arbete man lägger ner nu i början på tillit och liknande får man tillbaks när de är vuxna.

DSC_0299

Spike den sista att flytta fick vara med på husse och mattes bröllop, och jag kan glatt säga att han var den mest populära bröllopsgästen, även om han sov sig igenom det mesta! 

Nu börjar hans nya liv, med hans nya husse och matte!