Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Livet med valp.

Ja, allt är tvättat, bortplockat och rengjort och livet börjar återgå till vardagen.

 

Jag njuter fortfarande av vårens upplevelser och har ju lyckan att få njuta av Hjördis ( och Spike två veckor till).

 

Jag gillar valpar, men, tycker vuxna hundar är bra mycket roligare, rent generellt alltså.

 

Men, det jag verkligen gillar med valpar är deras entusiasm. De vuxna hundarna yvas inte särskilt mycket över en ko, eller fluga, eller en blomma, medan valparna inte vet till sig av lycka, eller spänning inför detta nya.

Att allt som, senare, blir vardag, är nytt och spännande ger ju energi till min egen vardag. Att små saker kan vara kul är ju fantastiskt.

DSC_0067

 

Jag har anmält Hjördis till en valpkurs på Lyckliga Jyckar. Mia håller till i Skänninge, och bor ni i närheten och har valp är det helt klart värt att gå! Både för dig och din valp! Mer info hittar du om du klickar på "valpkurs" i raderna ovan som är blått,  som jag gjort till en länk till just valpkurs-sidan.

Jag tar varje tillfälle i akt att träna de små valparna. I torsdags var de pubilk på en kurs:

13254620_1361347460557210_326010525615301618_n

 

I lördags var vi i Linköping för en shoppingrunda, och valparna, och de vuxna hundarna fick följa med. Det innebar att de fick sig en liten promenad i träddungen utanför (spännande) Ikano-huset, samt vänta i bilen, med en människa som sällskap, medan de andra turades om att handla. Det var ju jättespännande att vakta bilen, titta på folk och bli beundrad...

Igår var det vila för hela slanten.

För lika viktigt som det är att valparna får se nya saker. Lika viktigt är det att de får återhämta sig och sortera alla nya upplevelser.

Idag ska vi storstäda, och det tycker valparna är både spännande och intressant.


Att lämna valparna - uppfödarupplevelse del 2

Så valparna växer i en alldeles hisnande fart och många frågar extakt samma sak: "Är det inte jobbigt att lämna dem ifrån sig?"

Svaret är: Nej, absolut inte.

DSC_0022

 

När valparna är 8 veckor börjar de verkligen bli egna individer. Jag är glad att jag behöll dem till 9 veckor, och ha några kvar lite längre är absolut inget problem. Att det är jobbigt är inte en av anledningarna, visst tar en kull mycket energi, men, som det heter "det är ett kärt besvär".

Jag svarar ett rungande nej på frågan om det inte är jobbigt, sorgesamt att lämna ifrån sig valparna av 2 orsaker.

1. Valparna behöver ett eget hem. Trots att jag socialiserat, promenerat, lekt, osv med valparna behöver de ett hem när de är enda valpen. Just den enda som får all uppmärksamhet, uppfostran av andra vuxna hundar och katter och bli egna individer som står på egna ben. Jag och mamma Rut har under tiden de varit här gjort allt vi kan. Och båda börjar bli lite trötta. Och att då kunna lämna över och säga: "Jag har gjort det jag kunnat för att din valp, ska få den bästa starten, nu är det upp till dig/er!" är en fantastisk känsla.

 

2. Lyckan, förväntan och glädjen och den rena kärleken som uppstår när valp och ny familj möts är absolut fantastisk.

Hur skulle då jag kunna: gråta, tycka synd om mig själv och sakna?!? Det är inte rimligt och det finns helt enkelt inte plats för det i mitt hjärta och sinne, när jag ser denna glädje och positiva energi! Det handlar inte om mig, det handlar om dem.

Och det är en fantastisk känsla och glädjerus att kunna göra detta, att med rak rygg kunna säga: här är er valp, jag har gjort mitt bästa för att just detta lilla liv ska passa in i ert liv så bra som möjligt.

Mycket lite saker i livet handlar om just mig och jag. Och att föda upp har väldigt lite med ego att göra. Det handlar om djur, och människor. Sen, sticker jag inte under stol med att detta är den absolut härligaste upplevelsen i mitt liv, från början till slut, och att då sörja och sakna, nej, det finns det helt enkelt inte plats för.

 

Det finns också en fantastisk glädje för mig att få uppdateringar och bilder från mina valpköpare. En del skickar många bilder (jättekul) en del inte alls (helt ok). Jag vet ju att valparna har det bra.

Här är Vito (Little Blue's Fairy God Father) fotad av matte Britt-Inger Hedström Lundqvist:
13220880_10153545181892927_7152859767012123980_n

Vem skulle inte bli glad när man får se de bilderna?!? 

Nu spritter det av förväntan i mig att få se alla växa upp, det ska bli så spännande att se dem utvecklas och jag är så tacksam att så många av mina valpköpare delar med sig av sina godningar!

.........

 

DSC_0023

Izaac är glad att det bara är 2 valpar kvar här hemma! 

Nu är det bara 2 valpar hemma och alla valphagar, grindar, fällar, filtar och bäddar är bortstädade, tvättade och undanstoppade till nästa gång.

Inatt sov Hjördis och Spike (Spike stannar till första helgen i juni), i min säng och efter en timmes brottningsmatch, både i sängen och runt på golvet så lugnade de sig och somnade. Rut och Theo var superglada för att allt återgott, någorlunda, till det normala, och somnade snabbt på "sina" platser i sängen. Izaac som under sommarmånaderna helst sover på golvet i en bädd gjorde det och nöjt i fulla drag av att jag delat av sovrummet med kompostgaller, så han kunde vara valpfri.

Izaac gillar inte valpar, han tycker de är allt bra onödiga och vill inte ha med dem att göra. Nu när det bara är två kvar så hanterar han det bättre, men han har aldrig gillat dem!

226312_215820758443225_2277796_n

Bäst att inte låtsas om den där valpen (Izaac och Theo för 5 år sen)

 

Det intressanta är, att han gillar dem inte, valparna, är de för påfrestande (dvs för intensiva för nära) får de sig ett bett i nosen. Men Gud Nåde den katt som möjligen skulle kunna tänka sig att försvara sig mot två vilda kärleksfulla valpar med ett fräs eller klo. Då är farbror Izaac där och räddar dem...

Logiken där är: Fy vad de är äckliga, men bara jag får tycka det... ;)

Nu får de små inte egna promenader, utan vi går med alla samtidigt (3 vuxna 2 valpar) och det går bra, om än inte så snabbt.

 

Äntligen tycks sol och värme vara tillbaka så idag hoppas jag på mycket utevistelse! :)

 


Min första kull - en sammanfattning

11059406_1291318014226822_1678192124896218194_n

Rut med nyfödda valpar.

 

Innan kullen hade jag läst allt jag kunnat komma över, gått skk's uppfödarutbildning, pratat, läst artiklar, sett youtube-filmer om dräktighet och födsel.

 

Jag har nog aldrig varit så väl förbredd på något. Annars i mitt liv har det mesta halkat runt på ett bananskal. Men, jag kände: "detta är vad jag vill" och då ville jag ge mig, Rut och de kommande valparna den bästa av chanser i världen.

Rut började löpa straxt innan jul, och både jag och Carin som är hanhundsägaren insåg, att detta blir ett nyår som får gå i kärlekens tecken.

Rut är lite speciell och står bara 48 timmar, varken mer eller mindre. Med tanke på hur Theo och hon var så var hon redo kring lunch dagen innan nyårsafton. Nyårsafton kom och efter att de väl bestämt sig var de skulle vara (Rut, med sin norrländska kärvhet ville vara ute, Indy tyckte att inne var bra mycket bättre) och Rut hade skällt ut han efter noter (han tog hennes godis), och vi människor satt och fikade så fick de minsann till det, så att säga.

En parning med hängning i 10 minuter. Dagen efter var ingen intresserad av något kuttrasju. 

Nu började väntan. Rut mådde jättebra och när ultraljudet visade en valp, fällde jag en tår eller två, av glädje. Allt mitt planerande, hade så att säga burit frukt.

12742759_1285260008165956_5702914156143665085_n

Rut växte och växte, och det stod klart ganska tidigt att detta nog inte skulle vara en så liten kull.

Sista veckan i februari nalkades och när hon gått förbi dygn 56 efter ägglossning kände jag mig säker på att de inte skulle bli prematura iallafall.

Natten till torsdagen började hon "boa" under sängen och bäddade och styrde. Natten till fredagen eskalerade det och hennes förvärkar började.

Jag var nog rätt hispig, det får jag erkänna och hade ständig kontakt med mina mentorer.

Ewa, som också skulle vara valpmorska anlände på fredagskvällen och kunde lugnt säga att det dröjer än ett tag.

 

Natten till lördagen sov varken jag eller Rut, hon bäddade och boade i valpningsboxen. Jag låg och tittade på, rädd att missa om det skulle börja (vilket fick Ewa att skratta.)

 

På morgonen hade ännu inget hänt, och Ewa gick ner och åt frukost och gav mig order att fixa med hushållspappret...

Rut bökade och stökade, plötsligt klev hon ur boxen och kissade. Sen kissade hon igen, vi gick ut och hon kissade. Ville in och försökte kissa, något tryckte på.

 

Jag tog upp henne i valprummet och Ewa kom upp, straxt efter kl 08.16 föddes första valpen. Hjördis och hon vägde 180 gr.

08.38 föddes Gerda 183 gr

09.24 föddes Buford 195 gr

09.39 föddes Mira 148 gr

09.55 föddes Tora 167 gr

10.59 föddes Spike 209 gr

11.16 föddes Dundee 211 gr

När första riktiga värken kom blev Rut fullständigt vansinnig, på smärtan och studsade runt som ett popcorn i lådan. Men så fort Hjördis var född, var hon lugn och trygg som om hon aldrig gjort något annat än att föda valpar.

10612836_1291317897560167_7098220843271995743_n

 

Nu började den mest fantastiska, tid jag varit med om.

Att se valparna gå från små 200 grams bebisar som inte kan se, höra eller gå, till att de dag för dag blir starkare och utveckla personligheter.

Att se Rut vara MAMMA. Varje sak hon har gjort har varit naturlig för henne, gott om mjölk hade hon direkt, och hon har varit bättre än jag någonsin kunde önska.

En mer van uppfödare hade nog lämnat dem ensamma mer än jag gjorde. Jag var vid deras sida dygnet runt och det tog några nätter innan jag kunde sova. Inte för att jag inte trodde hon klarade det utan mig, utan för att jag inte ville missa en sekund.

Att genom dessa små liv få träffa fantastiska människor som skulle få just sin nya familjemedlem.

Idag har alla ett hem att flytta till och under den kommande veckan flyttar Tora och Buford (nytt namn ännu inte bestämt). Hjördis stannar ju här och Spike flyttar i juni.

Jag är helt säker på att alla har fått perfekta hem som passar just dem.

1986_1304142402944383_1783269044477094177_n

 

Vad har jag då lärt mig?!

* Det var ännu mer fantastiskt än jag trodde

* Det är jätteviktigt att våga säga nej till en valpköpare, när man känner att det inte är rätt hem för hunden, även om intressenten är jättebra.

* Rut är en fantastisk hund och jag har haft en väldig tur med henne.
* Det är värt att ha is i magen och vänta på rätt köpare, för de kommer.

* Detta är verkligen något jag vill fortsätta med.

 

12990870_1336630279695595_1838481672975266714_n

 

Jag har också lärt mig hur ofantligt sälla och fantastiska människor jag har omkring mig. Carin, Ewa och Ulla-Britt har utan att tveka svarat, tipsat och kommit med råd, allt vad jag behöver och mer.

 

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad, som inte bara fått vara med om livets mirakel, men även har de bästa som stöttat mig hela vägen!

 


10 veckor.

Nu är det bara 4 kvar här hemma, lite bilder från i lördags då de fyllde 10 veckor.

DSC_0311

 

DSC_0335

 

DSC_0366

DSC_0357

DSC_0321

DSC_0303

DSC_0307