Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Flockar.

En hundfamilj, en flock, kan ju se ut på massor av olika vis.

 

En del hävdar att hundar mår bäst i flock.

Andra att hundar mår bäst ensamma.

 

Jag, hävdar att det är individen, men att de flesta hundar mår bra av att ha en hundkompis. En flock med hundar är ju, precis som människofamiljer, mer eller mindre välfungerande.

För mig är det viktigt att min hundflock fungerar och att alla är nöjda och glada, och framförallt, alla alla hundar kan slappna av. Att de inte behöver ligga på vakt och spänn hela tiden, utan att de kan sova var som och när som helst de vill. Att de kan känna att de som, individer, får plats och också får vara sig, som de är.

När Wilma levde var det aldrig några problem. Hon var diktatorn, ingen av de andra hundarna ifrågasatte. Nu är det lite mer demokrati och man beslutar tillsammans, även om Rut nu tycker att Izaac bör sättas på plats. Izaac, är en snäll gubbe och säger inget han. Han gör desto mer, han anser att nu när han är gammal gubbe, gäller inte fåniga regler som mat 3 gånger om dagen, helst varannan timme tycker han. 

Det handlade inte om "dominanstänket" eller någon hirarki. Det handlar enkelt om att vissa individer är födda ledare och andra inte. De som är födda ledare, som människor, är ju sådana man gärna lyssnar på och faktiskt vill följa. Det är inte många som har det där naturligt, och precis så är det för hundar. Inte alla har det naturligt, och de som har det, gör ingen stor sak av det. 

 

Vi människor är de största flockdjuren av alla, att då när vi domesticerade hundarna, tog bort den egenskapen, behovet av att vara del av en grupp, som är så stark hos oss själva, det tror jag inte på. 

Däremot, är en del hundar och raser precis som en del människor, mer eller mindre socialt kompetenta.

Alla människor är inte centrum av festen, klackarna i taket och party hela natten. En del tycker bäst om sitt eget sällskap.

Precis så är hundar. Samma ras, spelar ingen roll. En del hundar finner inget nöje i att ligga nära de andra, eller söker sig till de andra.

Det betyder inte att de inte gillar gemenskapen, det beyder bara att de inte vill vara mitt i allt ihopa, utan på sidan av och studera. De vill ha närhet, på håll.

Jag tycker att det är vår skyldighet som hundägare att se till att våra hundar trivs, i flocken. 

En del flockar funkar inte alls, och hundarna flyger ihop var och varannan dag. Då är det bäst att kanske separera hundarna och låta en flock bli två, eller omplacera så att hunden som inte trivs får en chans att trivas.

Jag har under senare tid besökt hem med 3 olika sorters flockar.  Ett hem där flocken på 6 hundar är två flockar, och både människor och hundar är jättenöjda. Ett hem där 3 hundar slåss ganska ofta och människorna inte riktigt ser vem eller vad som är problemet. Och så ett hem med 7 hundar där alla gillar att umgås med varandra och det sällan är något bråk.

Att se våra hundar för just den individ det är kan vara svårt. Ens älskade fido som uppviglare och bråkstake! Aldrig!

"Skulle inte göra en fluga förnär!" 

Det känner vi alla igen tror jag.  Ofta är det en hund som retar upp den andra så den till sist tröttnar, och då får ofta den hunden som tröttnat på skallen, för att den inte är snäll...

Så, att lära känna sina hundar, både de bra och dåliga egenskaperna, är oerhört viktigt.

Jag kan beskriva hur mina hundar är.

Theo: när han är ensam med mig på tex utställning är han en uppviglare, med ett enkelt ryck i läppen, eller ögonkast retar han upp väldigt många omkring sig. Jag är väl medveten om detta och säger åt honom, vilket får en del att undra varför jag säger åt honom "han satt ju bara där" säger de... Jo, jo... säger jag! 

Hemma är han tvärtom. Han vill att alla ska vara sams, och om det inte är så, spelar han pajas eller ställer sig ivägen. Som när han tycker att en katt är för hårdhänt, eller att Rut är det. Då ställer han sig som en betongsugga emellan och bara står. Han är fredsmäklaren i flocken helt klart.

Izaac: är den snälla men lite socialt inkompetena som inte riktigt vet hur man leker eller klarar andra stora sociala sammanhang. I flocken får han sin plats, även om Rut vill peta till honom lite.... Han är gärna lite utanför, men starkt beroende av flocken. Han kan också, bara gå fram som en bulldozer och lägga sig PÅ en katt, eller annan hund om det är platsen just han vill ha. Då får man rädda det tillplattade djuret han just lagt sig på... ;)

 

Rut: Tuffing som vill ha fart på de andra. Hon har börjat finna sig och sitt nu, och hon trivs med att vara lite av prinsessan på ärten!   Hon vill gärna visa sig stor o tuff, och man får säga till henne ibland. Hon tar i för hårt när hon ska visa sin åsikt och har inte lärt sig det fina i "less is more".

 

Min flock funkar, det har tagit nästan ett år sen Wilma dog, men nu känner jag att vi har en frid och ro i gruppen, trots Ruts ibland vilda framfart.

En flock är levande och i städnig förändring, och det gäller för oss människor att hjälpa våra hundar att finna ro och trygghet i familjen, flocken, de befinner sig i. Och våga se vem som gör vad, så att man kan stoppa problem när eller helst innan de dyker upp.

För känner hunden sig trygg, i sitt hem och sin flock då vågar den vara den fantasiska individ den är. Och så är det ju. Våra hundar är fantastiska och det är de värda att få visa!