Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Jag är så glad!!

DSC_0210

 

När vi köpte Theo för drygt 4 år sedan, tog det inte särskilt lång tid innan jag började söka avelstik. Jag kände att avel intresserade mig och anmälde mig till ÖKKs uppfödarkurs. Bara det har varit en fantastisk upplevelse där alla sorters hundmänniskor med alla sorters erfarenheter träffats och lärt sig massor och fått nya vänner.

Det tog tid att hitta en bra tik. Jag letade och anmälde mitt intresse till flera uppfödare och deras planerade komb. Men, tyvärr och så som det är i hunderiet, blev det kullar som inte blev av, kullar med inga tikar, kullar med inte tillräckligt många tikar osv, osv...

Sen fick jag kontakt med Carin och på den vägen är det! 

Rut kommer från Ulla-Britt, en av de uppfödare som hållt på längst i Sverige. Att få chansen med Rut och på "köpet" få hjälp, stöd och uppbackning av två så kunniga kvinnor som Carin och Ulla-Britt är få förunnat, och jag är mer än tacksam för det.

Rut ögonlystes igår och det blev UA, vilket betyder att jag nu går in i nästa steg på min uppfödarresa, nämligen: planera för kull!

När Rut löper i höst/vinter så är det dags att para henne. 

Jag är så lycklig över att äntligen och på allvar få sätta igång och planera och fixa.

 

Rut är en fantastisk hund. Och även igår på ögonlysningen blev veterinär och skötare helt betagna i henne: "Vad söt hon är! Och vilket underbart temperament!" "Vilken härlig tjej!".

Hon är omhändertagande, glad, frammåt, nyfiken, lyhörd, snygg och väldigt trevlig! 

Om några veckor ska hon göra BPH, vilket ska bli spännande!

Hon har en 1a på ena knät, vilket först fick mig att bli lite tveksam, men efter att ha haft långa samtal med genetiskt kunniga, gamla erfarna uppfödare både i vår ras och andra och alla sa samma sak: "använd henne!!", så känner jag inget tvivel alls, jag lutar mig tillbaka på den kunskap som dessa människor har och känner mig trygg i det.

Hanen vi valt till vår första kull är en amerikansk import vid namn Indy, han ägs av Carin på Twee-dlee-dee's kennel.

Han är en underbar hund. Jag gillar hans utseende, han har ett fantastiskt huvud, en bra svans, bra vinklar fram och bak, bra topline, underbar blå färg och ett temperament som är precis sådant jag söker i en aussiehane, trevlig, älskar människor, lite lagom busig, men inte för skarp, inte utåtagerande, utan stabil.

Och hans största fördel: han kompletterar Rut på det bästa sätt, utan överdrifter.

 

Glädjen vi känner här i huset är stor just nu! Och idag skall jag skapa "kullboken" där jag ska skriva ner vad som behövs inför vinterns kull!   Har ni ideér så tar jag gladeligen emot dem! 

 

 

 

 


Värdet av ett värdigt liv.

4 nyanser av blått!

 

När jag köper/tar hand om ett djur gör jag också ett löfte till det djuret: att jag ska ge honom/henne det bästa liv jag kan, och ett värdigt avslut på det. Att jag aldrig skall behålla ett djur som mår dåligt för jag är rädd för att sörja. Att djuret har rätt till ett värdigt liv.

 

DSC_0175

I helgen pratade jag med en person om just detta: vad är ett värdigt liv för en hund?

För mig är det ganska enkelt: hunden skall orka göra det den tycker om, och, den ska inte ha mer ont än o-ont, om ni förstår.

Hunden ska inte behöva lida mer än nödvändigt. Det är en sak om man har hundar som mörkar hur de mår, våra små terriers är experter på att inte visa svaghet. Wilma gick tex glatt 5 km i normal takt med ett socker på 45 (normalt för hund är som människa under 10).

 

Man, skall dock aldrig hänfalla till dåligt samvete om man råkar ha en sådan hund som inte visar något förrns det är för sent. Hela deras sinne går ut på att inte visa det, dessa hundar lurar till och med veterinärer och annat kunnigt folk.

När man har lite äldre hundar, eller kroniskt sjuka hundar, ja då börjar tankarna smyga sig på. "hur mår han egentligen?"

Så tänker jag om Izaac, han fyller snart 11 år. Han har börjat höra lite dåligt, och jag ser att han har fått lite ålderskatarakt (även om han ser bra fortfarande. Han kan fånga mat jag kastar till honom), han har lite blåsljud på hjärtat. Jag är uppmärksam, men inte orolig - än.

Han äter bra, njuter av våra promenader, skäller på traktorn, myser med oss i soffan. Visar inga tecken på smärtor någonstans.

Den dagen Izaac slutar finna glädje i mat, det är dagen Izaac inte längre har ett värdigt liv.

Fredagsmys o bad 011

 

Och det var väl det vi kom fram till, jag och min diskussionspartner. Att man måste utgå från hunden. Personen hade haft en hund som blev blind. Som personen fick avliva. För hunden blev rädd varje gång den vaknade och inte såg.

Det ledde oss in på diskussionen: varför har andra åsikter om när man tar bort en hund?

Min diskussionspartner hade fått utstå en hel del ovett över att hunden fick somna in. Men diskussionspartnern var hemsk ledsen och sörjde sin vän, samtidigt som massa tid gick åt att försvara sitt beslut.

När vi lät Wilma leva efter sin diabetesdiagnos, fick vi försvara det.

Människor utanför har alltid väldigt mycket åsikter, för de känner nämligen en hund (ofta en fasters/kompis/mormors/kusins-svågers-farbrors) som minsann kunde leva med det, eller som minsann inte kunde det.

 

Detta gör mig ypperligt upprörd.

Händer det att människor avlivar hundar i "onödan" dvs fullt friska djur som skulle må bättre av att omplaceras?

Naturligtvis händer det. Men, majoriteten av hundar som avlivas gör det av helt rätt anledning, även om din fasters-kusins-mans-mormor hade en hund som levde i 10 år med just den problematiken.

För din fasters-kusins-mans-mormors hund är inte den som avlivades.

Jag är övertygad om att 95% av alla hundägare gör det de anser är bäst för hunden, och om man själv råkar vara av en annan åsikt, ja, då får man faktiskt hålla flabben. De få % som använder hundarna som modeattiraljer, eller slitoch släng objekt är så få att man faktiskt sällan möter dem. Och gör man det, så finns det bättre sätt att få dem att tänka efter än att anklaga dem.

Att ta bort ett djur, särskilt ett ungt djur, för att den inte har ett värdigt liv, kan i mångas ögon anses som att man ger upp.

 

Men gör man verkligen det?

Om man i 2 års tid har försökt att hjälpa en hund, har ändrat hela sitt liv för att det ska passa denna älskade hund, och det ändå inte funkar. Den är ändå rädd, eller arg, eller har ont, eller stressar, eller har klåda. Är det ändå för tidigt? 

Eller kanske 6 månader, och inte två år, men man ser att hunden lider, den kan inte leva sitt liv, göra det den älskar för den klarar inte av att hantera vardagen.  Är det för tidigt?

Nej, att ett djur ska slippa lida, vilken sorts lidande det än är, kan aldrig vara fel.

 

Om man har en hund, som man vet kan bli bra, då är det värt att låta hunden gå igenom allt det jobbiga. Jag vet att jag varje dag talade om för Wilma att: "det kommer bli bättre, du kommer må bra!" under de 10 månader vi jobbade med att stabilisera henne i sin diabetes.

Och det var värt det. Därför hon fick flera år efter det är hon mådde bra. Och både hon och jag, kämpade ända in i kaklet.

Men, om en person kontaktar mig och säger: "jag orkar inte. Jag kommer låta min hund somna in." Då kommer jag inte att döma. Även om Wilma levde länge och mådde bra. Därför det var Wilma. Den hund personen har framför sig är det inte.

 

Därför skulle jag aldrig säga åt någon, som inte ber mig om ett utlåtande specifikt, att de ska ta bort sin hund. Eller att de inte ska det.

En hund kan för dig och mig se helt frisk och pigg ut, men ägaren känner att något är fel. Ägaren vet, att något inte är bra, ägaren ser. Mer än vad du och jag gör.

Wilma vilar vovve2

 

Livet med hund ska vara roligt. Det ska berika oss, både människor och hundar. 

Visst är livet också fyllt av tunga val och beslut, men om vi stöttar varandra och tröstar och hjälper, så gör vi stor skillnad.

Att döma och fördöma någon vars hjärta redan är krossat, hjälper ingen.