Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Hundars behov vs önskvärt beteende.

Nu blir det tätt med blogginläggen! 

DSC_0213

 

Häromdagen läste jag en text av Anders Hallgren. Han menade att de som inte låter hundarna gå o snusa och ta tid på sig inte borde ha hund. Det var kontentan av det hela.

Och till viss del håller jag med. Men, innan man dömer måste man ha hela storyn. Ibland kanske man möter någon som är ute o kort rastar sin hund, innan de ska iväg eller som har brått eller vi vet inte helt enkelt.

Och det fick mig att tänka på att det hunden vill och det vi vill ibland är olika saker.

Idag ska jag skriva mina tankar om:

* Hundens behov

* Beteenden som är eller inte är önskvärda.

Och när dessa två saker inte riktigt är kompatibla.

Vi går ofta "rundan" på vår morgonpromenad. En tur på cirka 4 km. Som innehåller stor väg, villaområde, lite träddungar, åker, stigar... ja det mesta helt enkelt.

På vissa delar av denna promenad är det inte ok för hundarna att stanna och kissa och bajsa. Och det är på folks staket och tomter.

De, hundarna, kanske har ett vilt behov av att kunna kissa där alla andra hundar kissat, men för mig är det inte ok. Det är respektlöst, en villaägare har känt behovet att sätta upp en skylt: "rasta gärna hundarna, men inte här" på sin tomt. 

Det ska de inte behöva. Således får de helt enkelt inte stanna och kissa där, så just när vi går igenom villaområdet ökar jag takten och vi går i rask takt, utan att nosa.

Skulle Hallgren se mig då, skulle jag alltså tillhöra sorten som inte ska ha hund.

Och det är ytterligare en viktig sak. Det är så oerhört lätt att döma andra djurägare för de, i våra ögon, gör fel. Men, har vi inte hela storyn, är vi inte med de människorna så vi ser vad som hela tiden pågår, inte bara 5 minuter, så ska vi hålla klaffen!

Om man misstänker att något inte står rätt till: undersök mera, ta reda på så mycket som möjligt, dokumentera (i dagens samhälle är det inte svårt, alla mobiler har kamera) och anmäl. På så vis kan något bli gjort.

Nåväl, tillbaka till vad vi vill att hundarna ska göra och vad de vill göra. 

Det här med att kissa på staket, tomter och hus... Jag var i en stad och gick med hundarna, jag minns inte vilken, kanske Jönköping, men det kan lika väl vara Söderköping eller nån annan stad.

Där fanns ett hus med fönster som gick ner till trotoaren, och på ett av fönstren stod en stor skylt: "SNÄLLA LÅT INTE DIN HUND KISSA PÅ FÖNSTRET!!"

Ska det behövas?

Det är helt galet att folk låter sina hundar kissa på någons fönster. Respektlöst!

Vi hundägare gormar ofta om att vi vill få plats i samhället, men om vi inte sköter oss, ser jag ingen anledning till att släppa in oss.

Där får vi gå in som hundägare och säga: nej, du får inte kissa här. Du vill, men du får inte. Vi går bort till trädet där borta istället.

Och det köper hundarna... Mina hundar kissar alltid så fort vi kommit ut ur villasamhället, (vare sig det finns något kiss kvar eller ej) som att markera att: nu får vi! 

Och det får de ju. De får "läsa tidningen" men inte överallt, och det tycker de är helt ok.

 

DSC_0007

 

Härom veckan var vi i Linköping och traskade, då kom vi till ett villaområde, där det bakom ett staket (en väl instängslad tomt) låg en stövare av något slag. Den såg genast mig o hundarna och hoppade upp, blåste upp sig, och sen började att "huffa och puffa", inget skall, men hundarna fattade vad han menade "här vaktar jag", de kastade ett öga på honom och vi skulle gå vidare då hundens matte kom ut.

Och ville prata lite, och det är ju helt ok för mig. Matten berättade att de lärt hunden, Bosse, att inte skälla när han var ute, för grannarna klagade så. Matten var väldigt nöjd över Bosse. Och jag kunde hålla med om att där har vi en smart hund.

Hunden vet att han inte får skälla så han har utvecklat andra ljud som inte är störande för grannarna, men som får andra hundar att förstå vad han vill säga.

Smart hund.

Ett exempel där hundens behov och beteende  inte är önskvärt, men, där hunden utvecklar ett nytt sätt att göra sig förstådd.

 

DSC_0174

 

Mina hundar gillar att sprätta, och det får de göra, när det passar.

En gång sprätte Izaac iväg en gren så den landade på en tants fot. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl...

Tanten gick dessutom på andra sidan vägen...

Därefter begränsade jag hundarnas sprättande och de får sprätta men inte överallt och alltid.

 

Mycket, tycker jag, av de beteenden jag inte tycker är önskvärda handlar om att vi måste visa andra respekt, mot de människor vi möter i vardagen.

Rut vill till exempel hälsa på varenda människa hon ser. Det får hon inte. De kanske inte vill. jag som hundägare kan inte utgå från att alla tycker hon är söt och glad. Det finns de som tycker hon är ett galet dreglande monster. (detta faktiskt sagt av vår brevbärare som är hundrädd). Och det måste jag respektera.

 

Mina hundar skulle gärna springa lösa över åkrarna och jaga harpaltar nu när de börjar födas, det får de inte heller.

 

Men istället för att bara förvägra hundarna att göra det de vill, ser jag till att de får göra det där det inte stör.

Eller jaga harpaltar får de faktiskt aldrig göra, men de får spåra och få utlopp för de behoven på andra sätt...

 

Och det är det jag tycker är viktigt. Hundarna behöver tillgodose sina behov, och då flera av dem inte går att göra i dagens samhälle är det upp till oss ägare att hitta vettiga alternativ.

1385594_667222016636428_1513272397_n

 

Och dessutom måste vi komma ihåg att visa respekt för andra, och att man kan få göra saker, om man är hund. Men inte överallt och alltid.

 

 


Ibland hinns inte bloggandet med.

Men nu så, när våren står i full blom, har jag några minuter över.

DSC_0181

 

Jag har funderat en hel del på det här med hur människor har hund och hur mycket de faktiskt betyder för oss.

För mig betyder hundarna fantastiskt mycket, de är min familj, min flock, mitt stöd, en daglig utmaning och framförallt: min stora glädje i livet.

De ger mig så mycket och jag hoppas, och tror att de får mycket tillbaka. 

DSC_0172

De är med oss överallt, och det är vårat val. Hur andra gör får ju stå för dem. Men hos oss har hundarna en plats i vardagen.

Jag mötte en kvinna och hennes dotter för 3 år sedan. Kvinnan var gammal och nästan blind, men hon såg att hundarna var tvåfärgade och trodde det var norfolkterrier, som hon haft. Hon hälsade på hundarna, och Wilma som älskade gamla tanter föll i hennes famn. Tanten grät och grät då hon berättade att hon varit tvungen att lämna bort sina hundar då hon inte såg längre och inte kunde ge dem det de behövde.

"Det var ingen stor sorg att mista synen, men att förlora mina hundar, krossade mitt hjärta" sade hon.  Vi mötte henne någon gång till och då hälsade hon på hundarna, och grät...

 

Sen mötte vi aldrig henne igen.

 

Jag tycker djur, både hundar och katter är viktiga i vården och jag hoppas att vi får fler vårdhundar i Sverige, då de gör oerhörd nytta. De når fram till människor på ett annat sätt än både personal och släktingar.

Särskilt viktigt tycker jag det är att gamla människor som levt med djur hela livet får tillgång att möta hundar och katter på "hemmen". Tänk att du levt ute på landet med djur hela livet, och så sitter du plötsligt i en tätort, utan djur och natur, det tar död på en, sanna mina ord.

Många människor berättar för mig hur viktiga deras hund/katt/häst (eller vilket djur som helst) var under den tid då de kämpade mot cancer, depression, arbetslöshet m.m. De fanns där, gav dem trygghet och ork. Torkade tårar och tröstade, utan att de kom med eget bagage, utan att ställa några krav tillbaka.

Jag är övertygad om att våra djur, och speciellt hundarna, gör vår livsväg lite lättare att gå.

DSC_0072

Det är därför jag tycker det är så viktigt att vi gör allt i vår makt att ge hundarna (och andra djur) ett så bra liv vi bara kan, utifrån de förutsättningar vi har.

Ibland är det att omplacera en hund, ibland är det att våga möta sina egna rädslor, men oftast handlar det bara om att se individen och ge den kärlek och saker att göra, för hundar, de behöver göra saker, känna sig behövda och jobba för det de är avlade för.

Det är också en sak de lär oss, hundarna, att vara lyhörda för andras behov.

DSC_0087