Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Vardag

DSC_0065

Det är ju det livet består mest av.

Det gäller att gilla vardagarna, och det gör jag. Jag jobbar några timmar, ibland många timmar och så spenderar jag tid med hundarna.

Just nu är det äntligen vardag efter Ruts löp.

Hon har verkligen utvecklats i detta löp och det är en ära att få följa en hund på denna resa som är att växa upp.

Och nu känner jag mig redo att börja bege mig ut i spårskogen med henne. Tyvärr är inte vädret redo, då det blåser halv storm och på morgonpromenaden haglade det. Stark vind och hagel, det är ingen höjdare, så vi gick bara 2 km, efter en kilometer vände jag hem... 

Det finns gränser för hur långa promenader jag tar i skitvädret! Förhoppningsvis har det slutat hagla när jag ska gå på eftermiddagen.

Guldkant på vardagen

DSC_0082

Det måste man ha, för oss människor är det en rolig utflyckt, en bra låt, extra god mat, för mina hundar är det att få en rolig lunch, som på bilden, eller komma in efter en promenad och upptäcka att hustomten lämnat toarullar fyllda med godis åt dem... 

Eller spår, eller något de inte räknat med, en bilfärd, en ny promenadslinga.

För Rut är katterna en guldkant i vardagen och det är härlig att brottas/gulla och busa med dem.

Katterna ser nog Rut mer som ett hinder i vardagen... 

DSC_0089

 

Jag försöker göra saker för att förgylla både deras och min vardag.

Men, detta är ett viktigt men

Jag har inte dåligt samvete när jag inte hinner. Om vardagen lunkar på i några veckor och jag inte hunnit eller orkat göra det där lilla extra.

Hundarna överlever, jag ser att de mår bra och det finns ingen anledning att låta det bli en börda.

Att ha hund ska vara roligt, visst, allt är inte roligt, plocka bajs är inget jag hjular över.

Men, att dela vardagen med mig, att gå ut långa promenader, det räcker, inte alltid och hela tiden, men för det mesta.

Är det skitväder som idag tycker jag inte att det är så kul att vara ute, då får hundarna 3 korta promenader. De överlever.

Jag vill inte låta hundägandet bli en kvarnsten runt halsen, för jag tror, om det blir det, förtas all glädje.

 

DSC_0101

 

Jag pratar mycket med mina hundar till vardags, ja hela tiden. Jag är nämligen övertygad om att om jag pratar med dem, så lär de sig, och jag tycker ju de gör det.

Jag skriker sällan, ryter ibland, och pratar med dem mest hela tiden.

Jag tycker de lyssnar. Som idag när Theo tog Ruts toarulle med godis för han hade moffat i sig sin och hon inte gjort det då hon leker med den i en kvart först...

Då tog jag den från Theo gav till Rut och höll sen en föreläsning om att vi inte tar varandras saker och att det vet han, stor o vuxen som han är.

Han satt o såg moloken ut och tyckte jag var ytterst elak person.

Förstod han allt jag sa? Antagligen inte.

Förstod han att jag inte uppskattade att han tog Ruts toapappersrulle, fast jag aldrig höjde rösten? Antagligen.

Kommer han göra det igen?

Antagligen om han tror han kommer komma undan med det...

 

Hundar är tänkande varelser och jag får ibland höra att jag överskattar dem.

Det tror inte jag, jag tror de förstår så mycket mer än vad vi kan föreställa oss.

Människan är så inkörd på att allt ska vara på "vårt" sätt, och när saker och beteenden inte är det, då vet vi inte vad vi ska göra med det...

 

Ibland får jag frågan: "hur har du lärt hundarna det?"

(vad det nu kan vara, att inte skälla, eller att äta bredvid varandra eller... vad som helst)

Svaret är nästan alltid det samma: "Jag har ingen aning".

I och med att jag ständigt pratar, ständigt är med hundarna, blir vardagen en träning och saker jag tycker är viktiga prioriteras.

Så vi lär av varandra jag och hundarna. Och jag är ju så lyckligt lottad att jag kan sitta och jobba med hundarna sovandes runt mig...

Det, om något mina vänner är vardagslyx.

 

 

 


Har vi människor ensamrätt på sorg?!

DSC_0175

 

Nyligen hade jag en diskussion med lite hundmänniskor om huruvida hundflocken ska vara med när en hund tas bort eller inte.

Jag har min åsikt hur jag vill göra klar för mig och minns fortfarande med värme Wilmas avlivning.

Alla andra för göra precis hur de vill, men för mina hundar var det jättebra att få vara med. Alla i diskussionen tyckte lite olika, men majoriteten ansåg att hundar faktiskt sörjer, och måste få göra det.

En man blev skogstokig och tyckte vi var stora fjanton som tyckte att hundar sörjer, att de ska få tid på sig. En hund är en hund och ingen människa därför sörjer de inte. Punkt, klart, slut. Och alla som tycker olika förmänskligar hundar och fjantar.

 

Och det ser lika ut om man har en diskussion på en klubb, eller i en hundgrupp på nätet eller så, det finns alltid någon som hävdar att hundar inte kan sörja.

Innan Wilma dog trodde jag hundar kunde sörja. Nu när Wilma har gått bort och det nu snart gått 5 månader vet jag att hundar sörjer.

Jag brukar tro att jag ofta har en övertro på mina hundar, men jag underskattade nog deras sorgeprocess. Jag tyckte att det var över på två veckor.

Fast jag inser nu, att de just har hämtat sig.

DSC_0177

I byn bor en man och hans trevliga, men lite socialt inkompetenta dvärg schnauzer. Vi möter dem ytterst sällan, men säg 4 ggr om året.

3 veckor efter Wilmas död mötte vi dem och Theo fick ett vansinnighetsutbrott på den lilla tiken. Han ville döda henne... han var helcrazy, jag har inte sett det varken förr eller senare.

Häromdagen mötte vi dem igen, och Theo sa inte ett knyst, bara tittade på den vilt skuttande och tjutande hunden och gick förbi.

Hon, snauzern, betedde sig på precis samma vis som förra gången, om inte värre och han brydde sig inte.

Så nu menar jag att han ville döda henne för att hans hjärta var fyllt av sorg?!

Nja. Inte precis, men, han var på en instabil plats i livet. Han hade förlorat sin största trygghet i flocken, han hade förlorat sin bästa vän.

Hundar har inget tal, de kan inte säga: "Matte/husse, just nu mår jag faktiskt inte så bra, jag tycker det är skitjobbigt att Wilma är borta och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vardagen utan henne."

Men, bara för att de inte har ett tal, betyder ju inte det att de inte känner, eller för den delen uttrycker sig, bara det att vi människor inte alltid kan förstå.

Theo blev utåtagerande ett tag, vilket faktiskt inte är något han i vanliga fall är. Ett snabbt titt på hans MH, visar precis hur han är till sättet. Mest 1or. Han är en lugn hund som inte har stora gester, inte agerar utåt, utan han är mr Filbunke, lugn och stabil.

Och, Wilmas bortgång gjorde honom instabil. Visst kan man argumentera att det inte är sorg, utan vilsenhet. Men, ärligt, sorg hos människor ser olika ut. Det finns ingen "regel" inget vis man som människa "ska" agera när man sörjer. I sorgen finns det plats för både ilska, ledsamhet och förvirring. Både hos människor, och hos djur. Inte bara hundar.

Vi har inte ensamrätt på att sörja. Djuren, särskilt de som är flockdjur, sörjer sina förlorade vänner. Kanske inte på samma sätt som människorna, men för dens skull, betyder det inte att de inte gör det.

DSC_0182

 

Rut började löpa en knapp månad efter Wilmas bortgång. Jag förstod att det var Wilmas död som triggat igång löpet, vad jag inte förstod var att det var ett skenlöp.

Lite naivt tyckte jag Theo var SÅ duktig som inte brydde sig särskilt. Dag 12 var han på henne och då delade vi på dem, men han var tyst o lugn och jag tyckte han var sååå duktig.

Vi åkte bort jag o Theo och kom hem dag 14. Då var allt över för Rut. Hon hade blött hela tiden men dag 14 tog det slut och Theo tyckte hon luktade gott, men hon var totalt ointresserad.

Jag tackade min lyckliga stjärna för Ruts korta löp och tyckte allt var lajbans.

Tji fick jag.

För 2 veckor sedan gick Rut in i "förlöp". Jag som inte hade en tanke på löp trodde det var könsmognad och i måndags började hon löpa. Idag är hon på dag 8 och inget är likt novemberlöpet.

Det är en sak då... att damen inte gör rent efter sig o det ser ut som Stockholms blodbad, men Kristian Tyrann lyser med sin frånvaro....

Men annars är hon annorlunda, och Theo är annorlunda och det hela är mycket klart: detta är ett riktigt löp. Novemberlöpet var det inte.

Jag har pratat med veterinär, lyssnat på kloka ord från min mentor Carin och inser mer och mer att det var ett skenlöp, triggat igång av Wilmas död. Jag har pratat med andra hundkunniga och delat detta på olika forum. Och på ett forum förklarade en amerikansk kvinna att samma sak hade hänt hennes unga tik när en äldre hund dog.

Om man aldrig träffat Wilma, är det svårt att förstå just exakt hur stor betydelse hon hade för flocken, och till och med jag som levde med henne och de andra hundarna har nog underskattat hur viktig hon var för dem.

Jag, och resten av modern vetenskap förkastar dominansteorier. Hundar lever inte i en hirarki men däremot i en gruppdynamik.

 Men, har man någon gång träffat en hund som Wilma, vet man att det finns hundar som är naturliga ledare, som utan bekymmer styr sin flock med järntass och aldrig tar ett nej från någon.

Wilma var mycket men hon hade aldrig ett intresse för människor eller att vara människor till lags. Hon gillade ytterst få människor och respekterade ännu färre.

Annat var det med hundar. Wilma mådde som bäst då det var många hundar här, och hon kunde ligga i sin fåtölj och trona. Ordna upp grams och trams och njuta av glädjen av många hundar.

Wilma tog aldrig till övervåld, var aldrig agressiv eller särskilt utåtagerande. Hon gav svar på tal, och man fick skylla sig lite själv om man stack ut hakan! ;)

För Wilma var det en självklarhet att dela, alla skulle dela med sig till henne! 

Om jag sa till Izaac att han skulle göra A och Wilma menade att han skulle göra B, gjorde han B. Han tog lättare på att inte lyda mig, och att inte lyda Wilma.

Wilma var flockens ryggrad och det tomrum hon har lämnat efter sig, ja det är stort, och hundarna har sörjt. Var och en på sitt eget vis,

Nu känner jag ett lugn i gruppen, jag känner att de har börjat hitta sig själva utan henne. Men, det har tagit en del tid och det har det fått göra. För precis som för oss människor, behöver hundarna tid att läka för att sedan våga titta upp och frammåt!

DSC_0191

Flocken och hur de hundarna som är här beter sig förändras ständigt och är inte statiskt. Ingen av de hundar vi har idag kommer fylla Wilmas tomrum, dynamiken har förändrats och det funkar.

Livet går vidare för hundar såväl som för människor, och jag tror inte att hundarna sitter och saknar henne idag, men återhämtningen har tagit energi för både dem och mig, och nu när våren kommer börjar både de och jag få glädjen tillbaka i hundträningen, de vill träna och då blir jag sugen också!

Imorgon är en ny dag, och har jag tur, lär mig hundarna något nytt!