Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Att våga misslyckas

Det är inte lätt om man är ny inom hunderiet och söker hjälp på internet, i olika grupper och forum.

Ganska fort (så fort man tryckt på enterknappen) så blir man nedslagen i skorna, får höra hur usel man är och att ingen någonsin haft de problemen, så det måste var du, du är en värdelös hundägare som misslyckats kapitalt och om du hade något vett kvar i skallen skulle du lämna tillbaka hunden.

FEL.

FEL.
FEEEL.

På så otroligt många nivåer.

Det är helt naturligt att det inte blir som man tänkt sig ibland.

Det är helt naturligt att man när man håller på med hund kan bli både, arg, ledsen, besviken, upprörd och heligt förbannad.

Det viktiga är att det inte går ut över hunden. Att man slutar innan topplocket går, och att man istället försöker sätta sig ner o tänka: hur kan jag göra på annat vis, hur ska jag göra för att hunden ska förstå vad jag vill.

Alla hundar har olika sätt att lära och förstå och det är upp till oss att försöka klura ut hur vi ska göra med hunden framför oss. Ibland klarar man det själv och ibland behöver man hjälp.

Det är inget fel i att inte klara av en nyuppkommen situation eller problematik själv, jag har många gånger fått hjälp utifrån och är evigt tacksam för det. Mina hundar är gladare för det och jag är gladare för det.

Alla funkar inte likadant, även om hunden är av samma ras du alltid har haft. Även om hunden du har framför dig är 4e generationen av hundar du haft: hundar är individer.


Det är genom misslyckanden man lär sig.

De som säger: "det har jag aldrig varit med om." "Mina hundar har aaaaaldrig bitit sönder något", "mina hundar har alltid lärt sig direkt", "jag har aldrig haft problem med det..."
"alla mina hundar har varit rumsrena vid 12 veckor", ljuger antagligen, eller är de ovanligt begåvade eller så har de haft sån tur att de borde gå o köpa sig en trisslott i denna sekund.

DSC_0097

Jag ska gladeligen dela med mig av mitt senaste misslyckande inom träning (i vardagen gör jag så många fel regelbundet att jag knappt kommer ihåg dem):

I 3 år, T-R-E år har jag försökt att lära Theo tass-target. Det har inte gått vidare bra...

Sen går jag på en träning, och vad tar det 2 minuter? Så sitter det och det spelar ingen roll o targeten är nära honom eller lågt borta, stort eller litet. Han gör det jag ber om VARJE gång....

HEPP!

Då känner man sig som motsatsen till hundess! 

Jag blir dock inte ledsen utan inser: jahaaaa jag har gjort fel, nåja, nu gör jag rätt och det är hvudsaken.

 

Att ha hund är inte neurokirurgi, inte rymdforskning. Det är inte svårt, hundarna vi har framför oss kan vara mer eller mindre mottagliga för oss, vi kan stöta på problem som är svåra. Hundarna kan ha rädslor som man måste jobba med osv.

Men, det kräver bara att man vågar lyssna på hunden, på andra och på sig själv.

Hundar är förlåtande djur, de förlåter dig för dina misstag och går vidare från vad ni har här och nu.

Och så går det upp och ner, en hund, precis som du och jag är i ständig utveckling och lär sig nya saker.

En del hundar har räknat ut vad de kan göra för att slippa göra det de inte tycker om: tex halta när de inte vill gå, och så när man vänder om springer de lätt... osv osv.

Vi måste våga lita på vår magkänsla och utifrån det ta russinen ur den stora kaka som är hunderiet. 

Det finns fler teorier  och metoder än det finns hundtränare och de flesta är helt ok. De flesta skadar inte hunden, och de flesta bygger upp ett samarbete mellan dig o din hund.

Det finns en del som är idiotiska och en del rent farliga för både djur o människa.

Hundar är kännande och agerande varelser och jag utgår hela tiden ifrån "är det logiskt?! Eller ens troligt?!"

Är det troligt att hunden försöker ta över ditt hem ?

Nä, det är det inte. Har man en dominant hund (o de finns, även om de är ytterst ovanliga o människor som säger att deras aggresiva, nervösa hundar är dominanta, har fel.) så behöver de inte "ta över" någonting. De vet att de bestämmer så de är coola med det och har inget behov att "ta över".

Wilma var övertygad om att hon var drotting över universum. Hon försökte aldrig ta över. Hon sket i vad folk sa, om hon inte hade förtroendet för dem... men hon försökte aldrig ta över... Hon bråkade ytterst sällan med andra hundar, och gjorde hon det var det för att den andra hunden försökte skada flocken. Hon behövde inte bevisa något för någon, hund, katt eller människa. Hon var övertygad om sin egen storhet och förutsatte att resten av världen också förstod det, vilket de gjorde.

Är det logiskt att aldrig sätta en gräns för hunden?

Nä, det är det inte. Fri uppfostran i all ära, men hur ska hunden veta vad den gör som är fel eller ouppskattat om vi inte säger åt dem?

Det finns massa beteenden som är naturliga men inte önskvärda. Tex markera inne, sprätta och sparka iväg grenar, stenar och som har hänt här halva buskar...

Allt detta är naturligt, men det är inte roligt att hjälpa en dam borsta av sig den halva buske hon just fått mitt framför tårna som ens hund glatt sprätt dit i sin iver efter en sällsynt lyckad kiss...

Saker som är naturliga men inte önskvärda måste man stoppa. Man kan göra det på ett bra eller ett dåligt sätt.
Dåligt sätt: skrämma hunden och orsaka den smärta.

Bra sätt: bestämt sätta gränsen, hit men inte längre.

Ord som nej, o fy osv är ju ok. Det är hur man säger det.

Själv säger jag "ah, ah ah" det vet alla i flocken vad det betyder... det betyder "släpp, nej, eller låtbli".

Det är viktigt att våga erkänna sina misstag, det är viktigt att våga lyssna på hunden.

Det är viktigt att försöka hålla sina känslor i styr och inte låta det gå ut över hunden, men om det händer: släpp och gå vidare.

Vi gör alla misstag, ingen människa är perfekt, ingen hund är perfekt, men tillsammans kan du och din hund, dina hundar bli ett bra team som klarar av vardag och träning på bästa sätt.

Ibland är det så att man inser: jag och min hund passar inte ihop.

Det kan vara rasen, det kan vara individen. Men omplacering är nödvändigt för bådas skull. Eller flockens skull.

Det betyder att man tar sitt ansvar, gentemot hunden och gentemot sig själv.

Det är aldrig ett misslyckande.

Att inse sina begränsningar, hundens begränsningar, flockens begränsingar eller vad det än är, kan aldrig vara ett misslyckande.

Var och en gör sitt bästa av den situation man har, och det tycker jag är viktigt att komma ihåg.

Så lägg ingen skuld på dig och det du gör, när du handlar utifrån det du kan, vet och gör just nu!

Vi är alla människor, vi gör alla fel. Genom att erkänna det, kan vi bara bli bättre och bättre!


2 månader utan Wilma

Och jag har fått frågan: hur fungerar det nu utan Wilma?

Jo, kunde jag meddela, det fungerar bra. De första 4 veckorna upplevde jag att hundarna sörjde och tog en dag i taget. Nu har det blivit vardag och stämningen i flocken är uppsluppen, en liten känsla av "Diktatorn är störtad!" finns.

"Jaha, så den arabiska våren" sa en god uppfödarkollega...

"Inte riktigt" sa jag.

 

Det skulle jag inte sagt! 

Jag förstår varför Wilma höll Izaac så hårt....

Han har sen Wilmas bortgång fått nya/tillbaka en del beteenden:

*I början jagade han bilar, men det har vi jobbat bort.

* Han skäller mer än när hon levde. Vilket drar igång de andra... När Wilma levde skällde han inte lika mycket, o de andra brydde sig inte, de skällde bara om Wilma också skällde!

* Han snor mat från de andra. Nu får han inte gå närmre Rut än 1 m när hon äter och är han färdigäten och hon inte är det, så får han stå utanför köket...

* Han leker, men bara med Rut. Ibörjan kunde hon inte riktigt styra honom, och han fick en del överslag, men nu har hon koll på det och de leker riktigt bra.

Theo vägrar leka med Izaac. Det kan bero på att Izaacs lekinviter inte riktigt är... normala. Invit nr 1: Med ett vrål, kasta dig på hunden du vill leka med. Invit nr 2: Ta sats och knuffa till den du vill leka med så den far över golvet...

DSC_0100

Wilma strävade efter harmoni, så jag förstår varför Izaac inte fick leka, varför hon såg till att han skötte sig. Han och de andra har blivit "buffligare" förut så skötte man sig när man skulle ut på baksidan och småsprang, nu är det: UUUUUUUUUUUUUUUUUT!!!!!!! och alla på en gång, alla tre sladdar i kurvorna på det hala golvet och i en tumlande hög springer/faller de ut...

Theo har också lite nya beteenden....

* Kissar inne då de lämnas ensamma i hela huset. Vi är inte borta mycket, max 1 timme i veckan, men då har han markeringskissat en 7 -8 ggr. Detta är ett helt nytt beteende. Nu har vi börjat med att stänga in dem i köket. Och då kissas det inte något alls.

* Sprätter när han kissat ute... som om han skulle gräva till Kina eller något.... Förut var det ibland, nu är det efter varje kiss, eller bajs... Lätt att plocka upp korvar spritts likt confetti för vinden... INTE populärt...

* Vaktar de andra vid hundmöten och spänner upp sig något förskräckligt, detta jobbar vi massor på. När han är själv bryr han sig inte ens om andra hundar, tittar inte ens upp när de passerar... Men vi jobbar hela tiden på detta och det har blivit bättre.

DSC_0073

 

Rut... jaa.... hon har skolats väl av Wilma och har både brytit sig in i tvättstugan o ätit kattbajs, samt tagit matbordet i besittning!

DSC_0096

 

Det är ingen som bråkar eller är osams, utan alla är faktiskt väldigt sams, ligger gärna nära varandra och myser på ett annat vis, än innan.

Men det känns lite som om de tycker "anything goes!"

Det känns som ett land som just fått demokrati efter generationer med diktatur, alla är glada men de vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till det hela....

 

Vi hade besök av en röd aussiekille i lördags. Izaac och Theo var instängda i köket och faktiskt väldigt nöjda med det. De var avslappnade och det skälldes inte särskilt mycket. Så, jag tror att om en tid har alla "landat" i det hela. En flock är ju i ständig förändring och grunden som Wilma lade är stark och hundarna är trygga i sig och varandra, det gäller bara att räkna ut hur alla ska förhålla sig.

Vi människor saknar Wilma och jag hör henne ibland.... som häromkvällen då jag var säker på att jag hörde hennes "jag vill ha ett till kex"-gnäll utanför min dörr... men där fanns ingen Wilma.

Ibland är jag ledsen, men mest är jag tacksam, för hon var en sådan fantastisk hund!!