Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Wilma.

Ibland går jag o funderar på vissa blogginlägg ett tag och den senaste tiden hade jag gått och funderat på ett inlägg om Wilma, hennes betydelse för flocken och mig...

Sen, bestämde sig Wilma för att hon var klar. Och lämnade oss....

 

Den akuta sorgperioden, när jag grät o grät o grät, och gick ut med hundarna o grät o grät o grät. Den är över.

Jag gråter fortfarande, men, inte hela tiden, inte varje timme. Och saknaden finns ständigt närvarande i mitt bröst.

Men, livet går vidare, jag har 3 andra hundar som behöver mig. Så jag traskar vidare, saknar och minns, med ett leende på läpparna och tårar i ögonen...

Under 10, 5 år ja, då hinner man få många kort... särskilt jag som älskar att fota mina hundar...

10152556_770600629631899_4770859138327273372_n

Här är Wilma 3 år, och hon har inte fått sin diabetes diagnos än...

1477425_770600652965230_5263084943484118175_n

Hon var en väldigt snygg tjej, och hade hon hamnat hos en uppfödare hade hon kanske parats... med förödande konsekvenser. Hon hade, med sitt sjukdomspåbrå inte klarat en dräktighet, och hade utvecklat dräktighetsdiabetes....

Wilma var, ju "valpen får helvetet" och många kanske hade gett upp redan där och då.

Hade någon som krävde diciplin, att hundarna lyder till 100%, eller som tycker hundar ska lyssna, köpt Wilma hade hon inte levt så länge som hon gjorde....

28319_118377631520872_1428432_n

Wilma var nämligen en självständig, fritänkande dam. Och visst kunde hon lyda... om hon tyckte ens förslag var tillräckligt bra.

Sen blev Wilma sjuk, och när hon fått diagnosen Diabetes, var vi lättade. Vi var övertygade om att hon hade cancer, så diabetes var en lättnad.

558957_478117202213578_1202730897_n

Många tyckte vi skulle ta bort henne då. Men vi ville ge henne en chans. Vi hade många vänner med diabetes, och varför skulle inte en hund klara det om så många människor gjorde det?

 

999408_630020903689873_112107621_n

När hon sedan blev blind, fick vi höra att vi var djurplågare....

En blind hund? Med diabetes dessutom?

"Det är bara att ta bort!" "Hon kommer aldrig leva ett fullgott liv!" fick vi höra...

Men tjiii vad de bedrog sig...

1376506_667222169969746_757542895_n

Jag vågar faktiskt påstå, att Wilma hade ett mycket rikt liv. Bättre än en del andra, helt friska hundar.

 

1383980_667222089969754_617677782_n

Hon fick göra det hon älskade, nämligen spåra, och detta flera gånger i månaden, och i vissa perioder... varannan dag! Hon tröttnade aldrig. Hennes spårhastighet var enorm, blind som hon var rusade hon fram i de spår jag lagt.

1385594_667222016636428_1513272397_n

Hon hade ett väldigt speciellt spårsätt, säker som få, och ständigt markerande, kissade i starten, i legor, och där hon tyckte att det passade! 

Hon fick också göra det hon älskade...

406646_531199086905389_1263423122_n

Fostra och härska i en flock. Det bästa Wilma visste var när andra hundar kom på besök... Då gick hon omkring och myste, väl medveten om att hon nu hade en större, lojal flock. Hon var enormt säker i sina signaler, och uppfostrade alla hundar som inte skötte ( i hennes ögon) sig.

Även hundar på promenader.

Men, hon lugnade dem också. Jag kommer aldrig glömma när vi mötte en hundrädd blandrashund. Livrädd var hon för främmande hundar. Och där kommer jag med 3... Wilma gick rätt nära henne och vips, den hunden var aldrig mer rädd för mitt gäng. Vad hon gjorde och kanske "sa" ja, det får jag aldrig veta, men den dagen, där och då, hjälpte hon en rädd hund.

1000878_630021113689852_1025486149_n

Hon var en fantastisk hund, som levde helt på sina villkor. Och trots att vi schemalade vår vardag till henne och hennes behov, kändes det aldrig jobbigt. Det var aldrig något besvär, och min första tanke på väg hem  med Wilmas kropp bredvid mig i kistan, medan tårarna rann på mina kinder var: "Hur ont det än gör, det var så jävla värt det!!"

603383_630021147023182_307266421_n

 

 


En flock i förändring.

Wilma är ju som sagt borta.

Saknaden är stor, och sorgen kommer över mig då o då, och då gråter och smärtar jag så jag tror jag ska gå sönder...

Men redan nu, finns en glädje och värme i mitt hjärta. För, minnet av världens bästa Wilma, är så starkt och vad hon gjorde så stort, så det är omöjligt att inte le och skratta åt allt hon gjorde och var.

Det känns konstigt också, att allt inte måste ske på minuten. Mat och promenader måste inte ske exakt, exakt. Även om vi redan nu beslutat att behålla alla rutiner precis som vi haft dem i 6,5 år. Theo och Rut vet inget annat och Izaac mår bra av det. 

Aldrig någonsin kändes det som att anpassa sig efter Wilma var en uppoffring. Aldrig någonsin kändes det som en börda. 

Tomheten efter henne däremot, är enorm.

Hur tar hundarna det då?

Ja, vi har alla varit oroliga för Izaac, för Izaac och Wilma levde i symbios med varandra.

Men, Izaac har klarat det bättre än förväntat, och jag tror, nu när jag ser tillbaka och tänker efter; att han visste att Wilmas slut var nära, innan vi gjorde det.

Ute på promenader tex. De sista två veckorna släpade sig Izaac fram på promenaderna och några gånger vände han och ville hem. Sen i onsdags håller han täten i en rask takt och med en spänst i steget jag inte sett på ett tag.

Jag tror han visste, och gick långsamt för Wilmas skull. För Wilma, hon gick aldrig långsamt. Att visa svaghet, ja det gjorde hon inte. En av sköterskerna på djursjukhuset sa när vi kom in och berättade: "men hon ser ju väldigt pigg ut!"

Och så var det. Den älskade tanten, visade aldrig svaghet.

Visst ser jag att Izaac är ledsen. Visst sitter han ibland och ser låg ut. Men, inte på något vis det jag hade förväntat mig.

Han snodde till och med Ruts godis igår. Och det skulle han aldrig vågat med Wilma vid sin sida.

Alla tre hundar har sovit oroligt, tills i natt. I natt somnade Izaac innan jag hann lägga mig. Och han rörde sig inte ur fläcken... han låg nära, nära, precis som de andra två, som också sov, och sov o sov. Flera gånger inatt försökte jag röra på mig, och hundarna brukar flytta sig. Men inte i natt. I natt låg de precis på samma ställe, från kl 22.10 till kl 06.00...

Så sorg är utmattande även för hundar.

Jag ser att flocken förändras. Beteenden förändras, och jag väntade mig inget annat heller.

Wilma var en naturkraft, en oerhört stark ledare som skötte sin flock på egen tass, och de gjorde som hon sa, utan att ifrågasätta det.

Nu är hon borta och alla frågar: "vem kommer ta över?" Jag är inte säker på att någon gör det.

Det finns många hundflockar utan en stark ledare, för precis som för oss människor, de riktiga ledarna, de som har det naturligt i sig, de är få.

Och de flockarna kan fungera bra, och jag tror att vår kommer göra det. De kommer att ta olika roller vid olika tidpunkter och fungera bra på det.

Jag ser redan nu att Theo tagit på sig rollen som flockens beskyddare mot andra hundar, en roll han redan tagit på sig när hanar kom på besök hemma.

Han blåser upp sig och gör sig stor vid hundmöten, men än så länge stannar det vid det.

Idag mötte vi en av deras "kompisar" och Theo blåste upp sig, men lugnade sig snart, då det är en tjej med bra språk. Så där inser jag att jag får hålla lite koll, så det inte går över styr.

Rut är som vanligt, glad och frammåt.

Hon tröstar och leker med de andra, och tröstar oss. 

 

Livet går vidare, men, saknaden efter Wilma minskar inte!   Hon fattas oss!


Wilma är borta.

Världens bästa Wilma har lämnat oss.

Jag vill bara ropa: STANNA VÄRLDEN! WILMA HAR HOPPAT AV!

Wilma var vår första aussie.

Wilma var en oerhört speciell dam.

Hon blev 10 år och 5 månader gammal. Av dessa 10 år och 5 månader. Levde hon 6 år och 5 månader med diabetes.

 

Men klockan 10.00 igår drog hon sitt sista andetag i kretsen av sin flock.

Det är otroligt sorgligt och totalt tömd på energi somnade  jag straxt efter 21.30, igår.

Kl 01.20 vaknade jag och var vaken några timmar. Izaac väckte oss 04.30. Och jag släppte ut dem.

För första gången på väldigt, väldigt länge möttes jag inte av en glad Wilma svans på morgonen...

Mamma kom upp, hon hade inte sovit på hela natten. Första gången på över tio år Wilma inte sov i deras säng. 

Tung dag igår och tung natt och tung dag idag.

Men vad hände då?

I måndags kräktes Wilma upp sin lunch på eftermiddagen. Den kom ut helt osmält, det luktade inte ens kräks. Sen drack hon vatten och kräktes igen.

Sen sov hon, gick glatt promenaden, där hon bajsade normalt, ville äta kattbajs, och var som vanligt.

Kvällsmat åt hon, om än motvilligt. Sen behöll hon den, och sov gott i soffan hos de andra.

kl 01.00 var jag uppe för Rut hade bajsat på golvet.
Då låg Wilma och sov och hade inte kräks.

kl 06.00 när Izaac väckte mig o ville ut, hade hon kräkts upp kvällsmaten.

Vi insåg: detta är inte bra.


Vi gav de andra frukost. Wilma ville inte äta, men skakade lite, så hon fick lite honung.

Vi packade in alla hundar och oss själva i bilen.

Wilma fick vara hos mig i baksätet och de andra i sina burar. Även under resan var Wilma glad och pigg.

Väl framme vid djursjukhuset så fick vi vänta 1 timme.
Sen fick vi komma in.

Wilma hade gått ner 1 kg på en månad.

Hon hade fått tandsten som kommit över några veckor.
Och hennes ena öga hade fått en kraftig inflammation (som jag hade tänkt att ringa till vet om igår).

Och hon hade akut pancreatit.

Veterinären sa: "hennes kropp börjar släcka ner, bit för bit".

Under hela besöket var Wilma lugn. 

När vi beslutat att ta bort henne, så gick jag o hämtade mammas man och de andra hundarna som väntade vid bilen.

Wilma fick en lugnande spruta och somnade i mitt knä, med de andra hundarna runt mig.

Sedan lyftes hon upp på britsen. Fick en kanyl och somnade in med mig, mamma och mammas man bredvid sig. Hundarna satt där med.

Det gick fort och hon dog på mindre än sekunder.

Kl 10.00 slutade världens bästa Wilmas hjärta att slå.

De sänkte ner britsen och hundarna fick komma fram.

Rut försökte leka med henne...

Theo nosade varsamt på henne.

Izaac nosade på henne och gick mot dörren. han ville inte vara kvar.

Vi fick henne i en pappkista som var fin med blå blommor på.

Och vi begravde henne, tillsammans med insulinet och alla sprutor, på en av hennes favoritplatser på tomten. De andra hundarna var med hela tiden.

Nu vilar Wilma där hon älskade att möta våren...

Min saknad är oändlig och smärtan river i mitt bröst. Jag gråter mer tårar än jag trodde jag hade.

Men jag är glad för all den tid vi fick tillsammans. Jag är tacksam för att hon inte behövde lida.

Men fan vad jag saknar henne.