Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Vi och dom.

Alla 7 hundar på 1 kort 006

Börjar dagens blogg med en bild på våra 4 hundar och deras bästa tjejkompisar från Pariservikenskennel.

När man, som jag, pratar med många människor, läser i olika grupper på fejsbook, och andra sociala medier, slås jag av en "vi och dom" känsla.

Jag tycker, när jag tänker efter att den genomsyrar hela vårt samhälle idag.

Vi ,som alltid är lite,eller vi vissa fall mycket bättre än alla andra, och dom, det är alla andra det.

Alla 7 hundar på 1 kort 001

Jag ser det i samhället, "vi" som är högutbildade, mot dem som inte är det.

"Vi" som har ljus hudfärg, mot dem som inte har det.

Och jag ser det i hundvärlden.

"Vi" som ställer ut och därmed förstår struktur och funktion på hundarna, mot dem som inte gör det.

"Vi" som är uppfödare, och dem, de förhatliga valpköparna.

"Vi" som har hållt på med hund i 50 år- och därmed alltid har rätt, och dom som inte har det.

Alla 7 hundar på 1 kort 038

Det spelar egentligen mindre roll vad saken gäller, vill man skapa klyftor, hylla sig själv så är det så enkelt som vi och dem.

När jag har jobbat inom hotell och restaurang har jag mött det mycket hos personal.

"Vi" i personalen och gästen "dom", som inte fattar något, som är besvärliga. Som är något som man tyväääärrrrrr måste möta på jobbet.

 

Jag har aldrig sett det så. Nöjet är kunden, gästen. Mitt jobb, ja det går ut på att göra hotellvistelsen/restaurangbesöket så bra, trevligt och tillfredställande som möjligt för gästen. En nöjd gäst är ju det bästa.

När det kommer till uppfödare som tycker att valpköpare är ett nödvändigt ont, undrar jag om det inte är dags att sluta föda upp.

Att höra "jag föder upp hundar för jag gillar hundar, inte människor" get mig lite deppiga känslor.

Utan valpköpare så får du inga hundar sålda. Och jag har hört hos många som är äldre, som har haft hund länge, att de inte bryr sig om uppfödaren är trevlig, eller otrevlig. Inte bryr sig om valparna när de är sålda, osv för det är hunden de köper, inte uppfödaren.

Och kanske var det ok för 10- 20 år sedan. Vad vet jag?! Jag var inte i hunderiet då.

Men idag, upplever jag, att många vill ha, och helt rätt och riktigt, en kontakt, support och stöd av sin uppfödare.

Många människor är absolut ute efter en billig hund, och köper smuggelhundar och annat galet. 

Men den som faktiskt lägger ner tid och energi och tillslut pengar på att köpa en renrasig hund, ja, många vill ha en bra relation till sin uppfödare. Man vill ha stöd och hjälp, och det tycker jag man har rätt till.

Att få höra som valpspekulant att det är ingen idé att du kommer hit o tittar på hundarna om du inte ska köpa valp NU, det tycker jag sänder ut fel signaler.

Jag uppmanar människor som är intresserade av vår och andra raser att besöka olika uppfödare för att få en känsla av rasen och hitta rätt.

En uppfödare man klickar med är guld värt. Och varför ska man köpa en hund av en ras man inte fått "känna" på?

Alla 7 hundar på 1 kort 035

 

Egentligen tror jag inget gott kommer ut ur Vi/Dom, tänket var det än är, vem som än applicerar det.

 

Vi är alla människor, och bör, tycker jag respektera och acceptera varandra, olikheter är inget som man ska vara rädd för. Olikheter berikar.

Det är väl fantastiskt att höra hur någon annan lever livet, gör saker på och hanterar olika situationer.

Vi, du och jag, dom där borta, är här, vi är nu och vi har ett liv att leva.

Jag är inte bättre än vad du är för att jag har hundar.

Du är inte bättre än jag för du är rik.

Jag är inte bättre än alla män för jag är kvinna, alla män är inte bättre än kvinnor för de är män.

Kanske är jag idealist och har alldeles för hög tro på mänskligheten. Men, jag tror att vi alla kan enas, om vi bara vågar!Alla 7 hundar på 1 kort 011

 

 


Jag, ingen riktig uppfödare?

Häromdagen mötte jag en kvinna när jag var ute och gick med gänget.

Hon var äldre och stannade och hälsade och pratade med mig, och hundarna.

Frågan kom ganska snabbt:

"varför har du så många hundar? Har du kennel?"

Ja, det har jag ju, fick jag erkänna!   Här följer samtalet.

Kvinnan: "vad roligt, så alla är din uppfödning då?"

Jag: "Nej, ingen faktiskt. Jag har precis startat upp och den (pekade på Rut som ömsom studsade, ömsom gnagde på Izaacs koppel) här tjejen, blir om allt går bra och hon håller hela vägen, min stamtik."

K: "vad har du alla andra för då?"

J: "Jo Theo här ska jag också använda i avel. Izaac och Wilma är våra glada pensionärer som är med oss överallt."

K: "Men, du har alltså två gamla hundar som tar upp plats? På min tid (inte vet jag vilken tid det var) som kennelflicka så fick både tikar som haft kullar färdigt och gamla hanar nya hem. Aldrig att de bodde kvar på kenneln. Gamla hundar som tar både tid och plats, dessutom är det inte snällt mot äldre hundar. Äldre hundar ska ha lugn och ro, och inte störas av valpar och folk i tid och otid"

Jag blev ganska irriterad, men höll god min och sa:

J: "ja, så kanske det var. Men jag driver det inte som företag, jag kommer kanske ha någon kull om året när allt börjar rulla. Jag ser mig inte som en stor uppfödare. Utan satsar på den typ jag vill ha. Wilma är sjuk dessutom och behöver speciell vård."

K: "FNYS, då är du en sådär... som gör det för skojs skull, och ingen riktig, uppfödare".

J: "ehm..."

K: Adjö då.

J: "hej hej."

Jag har funderat på det där sen dess.

Själv tycker jag väl att alla som valt att satsa på avel, hur få eller många kullar du än har är en riktig uppfödare. Ingen gör ju detta på låtsas.

Jag tycker, det är himla viktigt att man gör som man själv tycker. Man kanske tycker det är superkul med kullar regelbundet, har både tid, plats och pengar för 20 - 30 hundar som man ger vad de behöver, och plaserar ut "pensionärer". 

Man kanske bara har 2 hundar hemma, tar kull varannat, vart tredje år.

Och man kanske bara tar en kull då och då.

Inget är rätt för alla, inget är fel för alla.

Själv skulle jag aldrig komma på idén och placera ut eller avliva våra 2 gamlingar för att få plats med nya tikar.

Eller, jag får ofta frågan "varför har du en HANE hemma? Helt onödigt, placera ut honom!"

Helt omöjligt, säger jag. Theo är min. Min gullpojke och min prins. Finns inte en snöflingas chans i en lägereld att jag skulle placera ut honom för att jag skulle få en bekvämare tillvaro.

Jag förstår de som väljer att inte lägga ner tid och pengar på en diabetessjuk hund, när man för samma pengar kan köpa in minst en hund till och ställa ut denna regelbundet.

Men, för mig är detta min familj. De är lite skäggigare än de flesta människor i den, men, de tillhör familjen och då gör jag och vi det som står i vår makt för att de ska ha ett så bra liv som möjligt.

Vi känner dessutom att 4 hundar är en bra siffra för oss. Vi hinner med alla, vi hinner ge dem det de behöver och de får vara hundar.

Vi gör på vårat vis, för det trivs vi med, och kan stå för. Hur andra gör, ja, det struntar jag faktiskt i. Så länge hundarna och människorna mår bra.

Ingen är mer riktig än någon annan. Och jag tycker faktiskt att både i  vår ras, och i vårt samhälle, finns det plats för alla sorter.

Alla hundar på 1 kort 024