Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Att få utvecklas i sin takt. Och få vara sig själv.

DSC_0394

Snart fyller första kullen 2 år! Så fort tiden går. Och många av de 7 har mognat väl, och är i full fart på väg in i vuxenlivet, jag får glada tillrop och bilder från deras familjer.

Hjördis, är dock vad man kallar en "late bloomer". Hon är fortfarande fullt ut tonåring och precis som en tonåring är hon vuxen ena dagen, och valpig andra.

Och hon måste få tid. I grunden är hon en trygg, glad individ som är frammåt och glimten i ögat. Vissa dagar är hon dock tonårs sur och vägrar lyssna eller, faktiskt ens befatta sig med människor som jag... 

Hon är rolig, charmig, påhittig och kan verkligen gå på allas nerver!   Både hundar, katters och människors.

Det finns inget ont i henne, men, rackartyg finns det gott om!

Hon behöver tid, och mycket lek och det är precis vad hon får.

Vi leker, vi går på kurser, åker in till stan så hon, och de andra, får se lite nya grejer. Vi tränar, vi myser och framförallt låter vi Hjördis vara sig själv.

DSC_0368

- Hur vet du att Hjördis inte är mogen? När Rut var i hennes ålder var hon ju dräktig!? Vad är skillnaden?

Det är en helt berättigad fråga som jag fått flera gånger, när jag berättat om mitt beslut att inte ta kull på Hjördis iår, utan vänta tills nästa år.

Skillnaden mellan mor och dotter är enorm. När Rut var 18 månader var hon vuxen, hon var lugn och mogen. Även om hon inte ansåg att gå var ett sätt att ta sig fram, utan spring och skutt var det rätta, så fanns det en mogenhet där.

Hjördis är trygg och en härlig hund. Och kommer en dag bli en kanonmamma, när hon är redo.

Det handlar inte om att hon är "barnslig" och gillar att leka. Alla aussies leker, hela livet (det finns naturligtvis undantag), att leka med sin familj eller andra hundar handlar inte om att vara omogen. Det är att ha kul i livet.

Det handlar mer om en känsla jag har när jag ser henne i vardagen.
För mig är det viktigt att mina hundar får vara sig själva. Jag har inga krav på kadaverdiciplin jag har inga krav på att de ska vara på ett visst sätt. 

Mina hundar är individer, de har olika behov och olika sätt att tillgodose dem.

DSC_0384

Izaac till exempel ogillar valpar, har alltid gjort.
Behöver inte träffa valpar om han inte vill... När vi hade valp på besök senast ville han dock hälsa på henne, men, det ska vara på hans och inte valpens villkor, vilket, när man har med valpar att göra, är ytterst svårt.

Jag respekterar Izaacs ovilja till valpar, på samma sätt som jag respekterar hans behov av att få gå och lukta på saker i sin takt på tomten.
Det är ju inte så att han får bestämma allt, för i så fall skulle han äta ihjäl sig till exempel.

Det handlar om att ge och att ta och att tillsammans anpassa sig.

DSC_0344

Theo har ett behov av att ta tid på sig när han träffar nya människor. Han utgår från att alla är mördare och måste i sin takt få se att det inte är så.

Han tycker vi är helt blåsta (jag, resten av hundarna och människorna i huset) som bara välkomnar in vem som helst.
"hur skulle det se ut", tycks han tänka, "om alla var som ni och bara blev glad när man ser folk??"

Han har ett genuint ointresse i främmande människor på stan tex. Så han är lätt att ha med sig över allt.

Samtidigt vet han inget bättre att få ligga nära, nära och bli kliad på magen, och bli kliad på magen är något som kan göras överallt, och då, har han minsann inga skrupler! ;) Alla människor som kan klia mage är bra människor! ;)

DSC_0371

Tjejerna har tex ett behov av att sitta och spana ut. Så det gör de. På köksbordet.

Vilket får en del att haja till, men de vet vad som gäller. Är bordet dukat, är det inte en plats för hundar. Annars går det bra.

Och för de som är oroliga att vi ska äta på skitigt bord, vill jag informera om, att vi har både wettextrasor och rengöringsmedel! 

DSC_0298

Precis som alla andra relationer, precis som alla andra interaktioner. Vi lyssnar av varandra och vi samarbetar. Då blir hundarna glada, jag blir glad och alla blir glada.

De får regler att hålla sig i, så allt funkar och ingen kommer till skada och det är aldrig, eller ytterst sällan något tjafs om just det.

Det är ju inte så att vi har total anarki här i huset. Hundarna får naturligtvis regler att hålla sig i. 

Det är enligt många väldigt viktigt att visa "vem som bestämmer".

Hundar är faktiskt inte helt puckade.

De förstår mycket väl att det är du som bestämmer när det blir mat, när vi ska sova, när vi ska gå ut.... m.m

Och visar man respekt till sina djur, får man det tillbaka.

Hundarna har i årtusenden avlats, medvetet eller omedvetet, för att samarbeta med oss människor. Så de förstår, oftast, vad vi vill, om vi bara är tydliga.

Hunden kommer älska dig för den du är, oavsett titel, ålder, kön, vikt, tro eller politisk åsikt.

De känner till dina styrkor och svagheter, och kan vid tillfällen utnyttja det skamlöst! 

DSC_0324

Samtidigt finns de där för dig. Och har man terrier har man en hund som gör vad som helst för sin familj, när det behövs.

Den snällaste terrier kan bli ett monster vid behov. Och den ettrigaste terriern kan bli mjuk och len som silke vid behov.

Hundar är det bästa som finns, och de ger så mycket, så att ge dem det de behöver, är ingen uppoffring, på något vis. Det är helt enkelt en del av livet.

DSC_0388


Vintern kom tillsist!

Lite i senaste laget kan tyckas men nu är kylan och snön här!


Själv var jag bortrest när den kom, ja, inte någon exotisk plats, utan Uppsala. Men där kom det inte massa snö.

 

Idag snöar det och blåser så det blir inte några foton tagna.

 

Hundarna mår bra, och älskar snön. Jag har börjat min ringsekreterar utbildning och pluggar för fullt.

 

Livet går, eller snarare rusar, fram och allt är lugnt! :)

Detta var en snabb liten uppdatering, så ni vet att vi lever! ;) Mer när jag har kunnat ta kort! :)


Nytt år!

DSC_0094

Så var det nytt år igen!

Jag har redan klarat av magsjuka så jag tänkte mig att, jag skulle vara frisk resten av året! 

I år ska jag gå flera olika vidareutbildningar inom hund. Jag har kurser med hundar inbokat, utställningar osv.

Så det blir ett spännande år.

Det blir också spännande här på bloggen och på min FB sida, då vi har flera saker planerade här, vi kommer bland annat ha en gästskribent framöver, tävlingar, inlägg om nyaste forskningen, DNA test och andra roliga nyheter! 

 

När det kommer till vår nästa kull, blir den tidigast till hösten då vi lägger stor vikt vid att våra tikar är mogna nog att paras. Och Hjördis är vad man kallar en "late bloomer", men som Mulans pappa säger i filmen med samma namn: "Det är blomman som tar längst tid på sig att slå ut, som blir allra vackrast!"

Vi senaste löpet, hennes 4e började poletten trilla ner, men fortfarande  behöver hon tid! :) Och hon är ju ung än, så det finns tid.

Är man intresserad av valp från vårt avelsarbete, men inte vill/kan vänta, rekomenderar jag Carin Sandahl på kennel Twee-dle-dee , som i vår kommer att para Hjördis syster Gerda, som är precis som sin mor och mogen tidigt, hon har redan visat framfötterna både i utställningsringen och hemma på kenneln där hon med glädje tog på sig rollen som nanny, så mammahunden kunde få välförtjänt vila på en soffa eller fåtölj, då Carin hade kull i sommras! 

 

Vi hoppas 2018 bär med sig härliga dagar med hundmys och tillvaro. Vi kommer att ha en kennelträff tillsammans med Pariservikens kennel under sommaren, plats och datum kommer senare! 

 

Jag önskar er alla en trevlig vecka! 


Hundar. Och vikten av dem.

DSC_0187

I måndags var jag hos veterinären med Theo, efter sin sammandrabbning med en frusen fotboll är han nu 7 (!) tänder fattigare. Men, verkar vid gott mod, han äter smärtstillande, och just nu upptas hans vakna tid med att försöka smita in till Hjördis som höglöper....

Se, redan innan jag börjar avviker jag från ämnet, det är väl helt enkelt en sådan dag...

Iallafall...

Jag satt hos veterinären, i väntrummet och väntade på att Theo skulle bli klar. Samtidigt väntade 2 personer med stora hundar att de, hundarna, skulle vakna från sin sedering efter höftröntgen. Och medan de (och jag) väntade, så pratade de om hur de skämmer bort sina hundar, och hur viktiga de (redan) blivit för sina hussar och mattar.

Då slår det mig, än en gång.

Hur mycket våra djur betyder för oss.

Hur läkande de kan vara, hur betydelsefulla de är.

Vi vet när vi skaffar hunden att de kommer inte leva med oss för alltid. Vi vet att en dag, förhoppningsvis efter  ett långt hundliv,  kommer vår allra käraste hund, ta sitt sista andetag, i vår famn.

Trots detta, ger vi all vår kärlek och tillit till hundarna. 

Varför?

DSC_0205

Ett svar är väldigt enkelt: För de ger ändlöst mycket tillbaka.

Trots att man ibland, när man har en hund som tänker själv, tror man ska bli gråhårig på kuppen, ger de så mycket tillbaka.

 

Jag vet inte hur många hundar som hjälpt husse/matte genom en cancerbehandling, men de historierna är många, många och alla talar om hur hunden inte lämnar sängen eller varligt stöttar i det värsta måendet.

Många historier berättar också om hunden som tröstar matte/husse när de blivit änkling/änka. Hur hunden i de mörkaste stunderna finns där, lägger huvudet i knät och sakta men säkert hjälper ett trasigt hjärta att läka.

Många, många historier om att hunden är ens bästa vän, när människor omkring sviker, eller försvinner. När man känner att ingen förstår, finns hunden där, och förstår bättre än någon annan, fast man inte sagt ett ord.

Hur många hundar har inte fått sin husses/mattes hemligheter viskade till sig, samtidigt som de tröstar, eller bara finns där.

 

DSC_0208

Hundarna är så viktiga för oss, för vi vet, vi känner och vi tror, att de förstår oss.

Och läser man Per Jensens böcker, inser man, att det är just det de gör.

Vi hundägare kan, ibland, höra att vi är överdrivna, löjliga och rent ut sagt lite galna, när vi tror att våra hundar förstår oss. Men faktum är, att det är just det de gör.

Domestiseringen har gjort att hunden, ibland bättre än oss själva kan läsa oss människor.

Det är därför diabeteshundar kan varna om en insulinkänning innan den kommer.

Det är därför epelepsihundar kan varna om ett anfall innan det kommer.

Hundar, ser, känner och luktar sig till vad vi vill, och behöver, även när vi själva inte vet det.

Det är därför de är oumbärliga.

DSC_0204

De har tillbringat tusentals år med att förstå oss. Och därför är de så viktiga!

Jag säger gång på annan att utan hundarna hade jag inte klarat mig en dag!

Jag och hundarna på promenad i skogen, där och då trivs jag som bäst!

Människans bästa vän! Det är verkligen hunden! 


Vardagen och lite genetikfilosoferande

Hurvas! Vad kallt det blåser, hundarna vill bara gå långt på morgonen. Sen räcker korta turer ute.

 

Fast just idag, har de fullt upp.

 

Trädgården är fylld med gubbar som ska bygga tak till en ligghall till korna.

Det var nära att trädgården fylldes med kor också, eftersom det var ett stort hål i staketet. Som tur var, lyckades vi undvika denna potenitella fara, till min stora glädje.

 

Theo hade en olycka och har skadat en tand i lite häftig lek med frusen boll. Vi ska till veterinären och så får vi se hur det går. Kanske blir han lite tandlös, men huvudsaken är ju att han mår bra. 

 

Jag har fått fina uppdateringar får valpköpare och det är så härligt att ni trivs med era hundar, och fina har de bilivt också! 

 

Vi har lite kurser och träffar inbokade, och jag har, äntligen, kursen som ringsekreterare inbokad under våren.

Livet trillar på och jag ska försöka få till en liten vinterpromenad framöver, mer om det i framtiden.

Vi åker upp till Stora Stockholm också, och det ska bli spännande.

Livet rullar på, i 150 här och så är det väl ibland. Hundarna trivs med livet, Hjördis utvecklas och jag har tränat mycket skvallerträning och kontakt med henne. För hur viktig är matte egentligen, när det finns så roliga kompisar hemma?!

 

Theo i Märtas ålder.

Theo 6 månader.... Många av valparna är väldigt lika sin far, till min stora glädje.

....

Genetik är ett ämne där man hela tiden vill veta mer.

Det är också ett ämne som rent vetenskapligt utvecklas.

Man ser farorna med stängda populationer och man kommer också på sätt att lösa problemen som uppstår.

Inom hundaveln är därför Finland ett framgångsland. De har många projekt för att utöka genpooler och avelsbaser, avla bort problem och helt enkelt rädda raser.

Ett exempel är Pincherprojektet som nu har några år på nacken.

I norge jobbar man hårt med att rädda Lundehunden, i det sk krysningsprojektet

I Sverige diskuteras stövarnas avel och jag vet att det är många väldigt duktiga, och engagerade människor inblandade för att bevara raserna utan att tumma på hälsa, men ändå bevara den genetiska brädden som behövs.

Jag tror att vi alla, även raser som just i dagsläget inte är i den största nöd, behöver fundera på detta. För utkorsningsprojekt är ett bra sätt att rädda en ras. Att bredda avelsbasen och att faktiskt kunna bevara de raser vi har idag. Vissa raser behöver dra klockan tillbaka då det faktiskt gått överstyr och med ett väl planerat projekt kan man det.

 

Jag hör ibland uppfödare ropa att det är "enkla" "quickfix" att starta ett utavelsprojekt.

Jag tycker helt tvärt om. Det krävs oerhört mycket kunskap att sätta igång ett projekt och det krävs ett gott öga till hundar.

Vissa människor föder upp i 50 år utan att kunna se hur en bra hund ska se ut. Andra kan det redan innan första kullen är född.

Man måste kunna se framför sig hur det kommer att bli.

Jag tycker det är spännande och följer med glädje de projekt som pågår ute i världen. Nederländerna jobbar hårt med att bevara inhemska raser.

Att följa dessa projekt. Från valet av hundar att använda till deras avkommor, till avkommornas avkommor osv. Är oerhört lärorikt.

Man ser hur lätt utseendet skapas och även om detaljer som är rasspecifika kan ta tid så oftast, gör det inte det. Och man skapar en hållbarhet i renraserna.

 

Jag vet att detta kan ses som kontroversiellt. Men, om man tänker ett steg längre så är det inte det.

I nuläget tycker jag inte aussien behöver det, men framöver?! Absolut. 

Sen tycker jag, att man säg vart 5e år skulle ha en inmönstring i ALLA raser.

En specialutställning där hundar som faktiskt ser ut som en viss ras får komma och mönstras in.

Nej, jag stödjer absolut inte skitavel och köksavel och oseriösavel. Tvärt om.

Men om man skulle på regelbunden basis få hundar som ser ut som en ras, beter sig som en ras och är som en ras, att faktiskt få en ok stämpel i rumpan, och sedan används skulle avelsbasen breddas naturligt och man skulle inte behöva så många utavelsprojekt.

Men dessa tankar och idéer kräver att uppfödare verkligen kan sin genetik, och nedärvning,

Det kräver att man kanske tar en kull på hundar som inte blir champions men på sikt ger något för rasen.

Detta är bara jag som filosoferar, tänker utanför boxen så att säga, det kanske skulle vara omöjligt att genomföra, eller bli skitdåligt.

Men, faktum är, idag står vi med renrasiga hundar som inte klarar av de mest basala saker som att andas, tvätta sig i rumpan eller röra sig naturligt.

Överdrifter har blivit normaliserat och jag känner att gränsen för vad som är etiskt försvarbart ibland överskrids.

Och jag känner att nya idéer behövs, för hundarna och för hundägarna och för alla.

Har du någon bra idé?? Jag är nyfiken att höra! Ett spännande ämne - hur räddar vi renraserna?!



RSS