Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Vardag - en liten uppdatering.

Ja, nu är hösten onekligen här och vardagen traskar på i sin stilla, eller för all del snabba mak.

 

Valparna från sista kullen är över halvåret nu och växer och utvecklas. Det är jätteroligt att få kort på sms på de små liven! :)

 

Hjördis och hennes syskon är 18 månader, lite drygt och även här sker en mognadsprocess. Några tikar har påbörjat sitt 3e löp, och hanarna utvecklas. Det kan vara bommul i öronen, tonårs trots och det kan vara tuffa dagar då man undrar om de någonsin ska bli vuxna. Det blir de och vips är de 7 år! 

 

Spike, flyttade i sommras till ett nytt hem och vad jag får höra trivs han utmärkt. Det är alltid jobbigt att behöva ta beslutet att omplacera sin hund, men ibland måste man sätta sin hund före sig själv och i detta fall blev det superbra för alla. Spike får vara Spike och familjen har fått ett charmigt yrväder och familjen letar som bäst efter pausknappen på honom! 

 

Min mor, Mariana, delägare i kenneln, opererade in en ny knäled för en månad sedan och hundarna har sedan hon kom hem från sjukhuset varit hennes ständiga skugga. Det var tufft för dem att inte ligga PÅ henne första veckorna, men, när de väl fick komma upp och nära, släpper de henne inte. De turas om att ligga nära, nära med huvudet precis nedanför det opererade knät.

 

Aussies är inkännande och känsliga och att vårda sjuka ser de som en självklarhet.

 

Alla ni som var med på kennelträffen kanske blir glada av att höra att Mia Karlsson på Lyckliga Jyckar i vår kommer att ha en berkinings helgkurs, mer information kommer här i bloggen om detta.

 

Jag har fått förfrågningar om min nästa kull och i nuläget vet jag inte när den blir. Hjördis ska genomgå hälsotester och BPH nu i höst och när jag känner att hon är mogen och redo för en kull parar jag henne. När detta blir, beror på. Hjördis är ännu ganska omogen och jag vill ge mina tikar de bästa förutsttningarna för att vara goda mödrar.

Men, var säkra, när det än blir, att min nästa kull planeras kommer det att finnas info under Valpar och här på bloggen. Det lovar jag.

Tills vi hörs igen!

 

Ta hand om er och era hundar! 

 


Bilder från Kennelträffen!

Kennelträffen i söndags var en fullträff. Så roligt vi hade!

Det blev 290 bilder och de som vill ta bild på sig, eller sin hund, gör gärna det. Albummet finner ni här.

 

Och även om det är på fb, behöver man inte vara medlem om man inte vill! ;) Min kennelsida där är offentlig och öppen för alla! :)

 

När livet lugnat sig lite här och vi inte kör i 180 så kommer ett nytt blogg inlägg! 

 

Tills dess ta hand om varandra, så hörs vi! 


Grattis Izaac 13 år - att leva med en äldre hund.

DSC_0173

Idag fyller Izaac 13 år.

10 av de 13 åren har han left hos oss.

Izaac är en av de hundarna, som höll på att älskas ihjäl.

Hans tidigare hem gav honom all kärlek han kunde få, och mat. Mycket mat. Men inte så mycket annat.

Han hade en hel del problem, men jag och Wilma, vår tik, som numer inte finns bland oss. Tog oss an Izaac, och även om vissa promenader slutade med gråt. Blev han en fantastisk hund.

Han och Wilma levde ett symbiotiskt liv. Han gjorde inget utan henne och hennes jobb var att tala om för honom vad han skulle göra.

På grund av den kraftiga övervikten han hade har han idag ett blåsljud på hjärtat. Annars finns inga men.

 

När Wilma dog, var vi oroliga. Skulle vi behöva ta bort Izaac (vi mindes alla då hon låg inne på djursjukhuset och han inte var kapabel att göra något annat än att sitta i dörröppningen och vänta på henne, i 3 dagar. Åt inte, drack inte. Bara väntade)? 

Det behövde vi inte!

Han sörjde, det gjorde han. Men han var också med hela vägen (tillsammans med de andra hundarna), på djursjukhuset när hon somnade in. Bredvid graven när vi lade henne till hennes sista vila.

Efter några veckor hände något. Izaac insåg att han nu var äldst i huset och som det har man vissa rättigheter (dessa rättigheter delas inte alls alltid av någon annan än just Izaac) som att kräva att få en egen bädd på natten, försöka äta upp all mat. Strunta i att lyssna ute när det finns koblajor att äta m.m

 

Under 2016 hade han två skador i bakbenen, så vi tillbringade stor del av året med sjukgymnastik, som han gjorde, inte särskilt glatt eller villigt, men plikttroget.

Så Izaacs 13 år har inte varit enkla, och det är kanske därför han har en sådan stor plats i mitt hjärta.

 

Idag är han en underbar gammal gubbe.

DSC_0104

 

Izaac är som sagt 13 år, och således en senior.

Att leva med en senior är lite tvärt om att leva med en valp och unghund.

Där man under valptiden, tröstansfullt tänker: "det går snart över", tänker man med den äldre hunden "jag hoppas han får uppleva detta igen!".

 

Izaac har en tumör på benet. Vi vet inte hur länge han är med oss. MEN, vi vet att den tid han har, gör vi allt vi kan för att han ska må så bra som möjligt.

Jag kan inte gå runt och tänka på att han snart ska dö. Då skulle det äta upp mig inombords. 

Samtidigt som jag vet att den dagen kommer (den kommer ju i sanning ovillkorligen till oss alla) så kan jag inte tänka på det. Livet är inte bara en väntan på döden, den är mycket mer än så.

Med en äldre hund, tar man en dag taget och livet för vad det är.

 

Jag försöker alltid berika mina hundars liv och så även min fina senior. Han får göra det han tycker bäst om och såhär på sommaren tillbringar han dagarna i skuggan, utomhus! 

Jag tycker gamla hundar ger så oerhört mycket tillbaka. De är tillfreds med livet, och äldre terriers har en förmåga att tycka att de står lite över alla regler och skaffar sig lite olater. Men, det gör dem så mycket charmigare.

De tillför också väldigt mycket till flocken, en stabilitet och livsvisdom som de yngre inte har.

Izaac är glad och njuter av livet och så länge det är så, då får han vara med oss. Och vi ska njuta av varandra den tid vi har!

DSC_0111


Misslyckanden.

19029685_1838076009551017_3929931712187820865_n

Ibland är hundpromenader helt fantastiska, man går där med sin/sina hund/hundar, och bara är i nuet. Hundarna uppför sig, man själv uppför sig (ibland kan det vara nog så problematiskt) och det flyter på. Man kommer in efter promenaden laddad med ny energi och redo att ta tag i livet.

Och sen finns det de promenaderna som är helt tvärt om.

 

Dagens morgonpromenad var just en sådan.

Hjördis är extra ettrig just nu för hon saknar valparna, och det har inte varit väder att sätta igång och spåra.
När vi kommer upp vid stallplan börjar grannens golden att skälla, mitt gäng struntar i det och vi har en skön känsla. Precis innan vi ska ut i allén kommer en bil, och en traktor, och en tant med två små hundar.

Det blir för mycket för Hjördis som med ett terriervrål tar sin mors koppel och börjar kampa. Mamma Rut blir då ilsk, och i ren förvirrig tar Izaacs koppel och börjar kampa. Theo och Izaac försöker dra oss till tanten med hundarna.

Jag kämpar och försöker få loss Rut från Izaac, eftersom hon faktiskt lyssnar bättre, när jag till sist uppgivet ryter: "nu släpper du innan jag tar dig i nackaskinnet" så släpper hon. Troligtvis mer av tonen i min röst än vad jag faktiskt sa. 
Men nu har vi publik.

Tanten med hundarna har stannat, en 20 meter ifrån oss. Varför, det vet ingen.
Men glor det gör hon.
Till sist släpper Hjördis sin mors koppel, men inte utan att försöka bita sin mor. Som blir så förbannad att hon skäller på henne... Så är cirkusen igång. Tjejerna står på bakbenen och boxar varandra medan de ryter.

Jag som känner mina hundar vet att det mest är ett "spel" för gallerierna. Hjördis låter mycket och blir hon stressad låter hon mer. Det är lixom inget bakom. Jag sätter därför helt enkelt mitt ben mellan Rut och Hjördis, och de slutar direkt. Jag behöver inte säga något, det hände inget och de går glatt bredvid varann, inga sura miner. Det är utagerat, vi kan gå vidare.

Men tanten, ser förfärad ut!


Killarna som inte brytt sig ett skvatt om tjejernas groll, vill fram till tanten med de två hundarna och börjar dra så att en slädhund skulle bli avundsjuk.

Tanten börjar då gå i rask takt från oss, och jag tvärstannar (vilket tanten också gör).

Jag säger lugnt till mina hundar: nu går vi ingenstans tills dess ni lugnar ner er.

Tanten tycktes tycka detta var väldigt intressant och står och tittar.

När jag känner att iallafall tre av 4 är lugna fortsätter så promenaden.
Vi går och tanten mer eller mindre rusar iväg.

19145942_1838076596217625_531402703756307053_n

 

Vid det här laget är Hjördis helt slut. Jag känner tröttheten i kopplet, men hon är fortfarande uppskruvad, och vi går, för att lugna ner henne.

Vi stannar och luktar (nåja de luktar, jag väntar) och kissar och gör det hundar gör mest på promenaden. Energinivån i gruppen är behaglig.

Efter en dryg kilometer kommer vi till badstället och Theo tar sitt första längre dopp. En stunds vattentrask/simning för honom, medan Izaac glatt står och betar och tjejerna går vid å kanten och badar fötterna.

Efter det ställer vi oss i skuggan för att göra ingenting, för att vi alla ska vara lugna och på samma nivå.

Sen går vi hem.

Tydligen är det bilarnas dag idag, för det blev fler bilmöten, de vuxna helt lugna och Hjördis skäller lite, men är rätt lugn hon med. (bilar är annars hennes största antagonister här i världen).

Väl tillbaka på tomten har alla hundarna en bra känsla och när vi kommer in får de sitt ben och lägger sig nöjt att tugga. Hjördis somnar utan att äta sitt...

Skulle jag kunnat gjort något annorlunda?

Självklart, jag hade inte behövt rutit till dem. Jag hade kunnat vara lugn och metodisk. Men även jag blir stressad av publik.

Ibland går det inte som man tänkt, det blir inte som man tänkt, man gör fel, hundarna stressar eller överreagerar. Man själv stressar och överreagerar.

Det viktiga är att vi sedan, går vidare, vänder trenden och faktiskt gör det vi kom för.

Ibland har det hänt att jag gått hem tidigare från en promenad, när jag känner att istället för att lugna ner sig och vara här och nu, varvar hundarna upp sig. Då kan det vara bättre att gå hem, så går man ut lite senare igen.

Självklart så skyller jag inte på tanten, mina hundar ska bete sig när andra människor och hundar kommer, men samtidigt blir det för mycket ibland.

Grannens skällande hund, grannen i traktor slagandes på åkern och en bil och en tant. Det var helt enkelt för mycket för Hjördis, just idag.
Och då blir det gärna cirkus.

Jag delar med mig av detta, så ni ska se, att saker kan hända och det händer oss alla. Ingen är perfekt, långt ifrån.
Jag är nog minst perfekt av alla. Men jag gör mitt bästa och det köper hundarna.

De gör alltid sitt bästa med, så tillsammans gör vi det vi kan, med det vi har. Varken mer eller mindre. Och det är gott nog det.

19149262_1838076426217642_1832206193686341550_n


Kennelträff.

Jag och Ewa på Pariservikens kennel bjuder in er alla valpköpare på kennelträff 27 augusti på Motala brukshundklubb.

 

Vägbeskrivningen finns här!

 Jag har gjort ett evenemang på FB och det finner du här.

Dagen börjar kl 12.00

 

Vi börjar med tipspromenad, sedan bjuds ni på lunch och fika.

Efter det kommer vi få en föreläsning/förevisning. Och sedan kommer vi få prova på med våra hundar.

Föreläsare kommer upp så fort det är klart.

Har ni några allergier, så säg gärna till.

Anmälan: ylvahedin@hotmail.com

 

Varmt välkomna!



RSS