Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Grattis Izaac 13 år - att leva med en äldre hund.

DSC_0173

Idag fyller Izaac 13 år.

10 av de 13 åren har han left hos oss.

Izaac är en av de hundarna, som höll på att älskas ihjäl.

Hans tidigare hem gav honom all kärlek han kunde få, och mat. Mycket mat. Men inte så mycket annat.

Han hade en hel del problem, men jag och Wilma, vår tik, som numer inte finns bland oss. Tog oss an Izaac, och även om vissa promenader slutade med gråt. Blev han en fantastisk hund.

Han och Wilma levde ett symbiotiskt liv. Han gjorde inget utan henne och hennes jobb var att tala om för honom vad han skulle göra.

På grund av den kraftiga övervikten han hade har han idag ett blåsljud på hjärtat. Annars finns inga men.

 

När Wilma dog, var vi oroliga. Skulle vi behöva ta bort Izaac (vi mindes alla då hon låg inne på djursjukhuset och han inte var kapabel att göra något annat än att sitta i dörröppningen och vänta på henne, i 3 dagar. Åt inte, drack inte. Bara väntade)? 

Det behövde vi inte!

Han sörjde, det gjorde han. Men han var också med hela vägen (tillsammans med de andra hundarna), på djursjukhuset när hon somnade in. Bredvid graven när vi lade henne till hennes sista vila.

Efter några veckor hände något. Izaac insåg att han nu var äldst i huset och som det har man vissa rättigheter (dessa rättigheter delas inte alls alltid av någon annan än just Izaac) som att kräva att få en egen bädd på natten, försöka äta upp all mat. Strunta i att lyssna ute när det finns koblajor att äta m.m

 

Under 2016 hade han två skador i bakbenen, så vi tillbringade stor del av året med sjukgymnastik, som han gjorde, inte särskilt glatt eller villigt, men plikttroget.

Så Izaacs 13 år har inte varit enkla, och det är kanske därför han har en sådan stor plats i mitt hjärta.

 

Idag är han en underbar gammal gubbe.

DSC_0104

 

Izaac är som sagt 13 år, och således en senior.

Att leva med en senior är lite tvärt om att leva med en valp och unghund.

Där man under valptiden, tröstansfullt tänker: "det går snart över", tänker man med den äldre hunden "jag hoppas han får uppleva detta igen!".

 

Izaac har en tumör på benet. Vi vet inte hur länge han är med oss. MEN, vi vet att den tid han har, gör vi allt vi kan för att han ska må så bra som möjligt.

Jag kan inte gå runt och tänka på att han snart ska dö. Då skulle det äta upp mig inombords. 

Samtidigt som jag vet att den dagen kommer (den kommer ju i sanning ovillkorligen till oss alla) så kan jag inte tänka på det. Livet är inte bara en väntan på döden, den är mycket mer än så.

Med en äldre hund, tar man en dag taget och livet för vad det är.

 

Jag försöker alltid berika mina hundars liv och så även min fina senior. Han får göra det han tycker bäst om och såhär på sommaren tillbringar han dagarna i skuggan, utomhus! 

Jag tycker gamla hundar ger så oerhört mycket tillbaka. De är tillfreds med livet, och äldre terriers har en förmåga att tycka att de står lite över alla regler och skaffar sig lite olater. Men, det gör dem så mycket charmigare.

De tillför också väldigt mycket till flocken, en stabilitet och livsvisdom som de yngre inte har.

Izaac är glad och njuter av livet och så länge det är så, då får han vara med oss. Och vi ska njuta av varandra den tid vi har!

DSC_0111


Misslyckanden.

19029685_1838076009551017_3929931712187820865_n

Ibland är hundpromenader helt fantastiska, man går där med sin/sina hund/hundar, och bara är i nuet. Hundarna uppför sig, man själv uppför sig (ibland kan det vara nog så problematiskt) och det flyter på. Man kommer in efter promenaden laddad med ny energi och redo att ta tag i livet.

Och sen finns det de promenaderna som är helt tvärt om.

 

Dagens morgonpromenad var just en sådan.

Hjördis är extra ettrig just nu för hon saknar valparna, och det har inte varit väder att sätta igång och spåra.
När vi kommer upp vid stallplan börjar grannens golden att skälla, mitt gäng struntar i det och vi har en skön känsla. Precis innan vi ska ut i allén kommer en bil, och en traktor, och en tant med två små hundar.

Det blir för mycket för Hjördis som med ett terriervrål tar sin mors koppel och börjar kampa. Mamma Rut blir då ilsk, och i ren förvirrig tar Izaacs koppel och börjar kampa. Theo och Izaac försöker dra oss till tanten med hundarna.

Jag kämpar och försöker få loss Rut från Izaac, eftersom hon faktiskt lyssnar bättre, när jag till sist uppgivet ryter: "nu släpper du innan jag tar dig i nackaskinnet" så släpper hon. Troligtvis mer av tonen i min röst än vad jag faktiskt sa. 
Men nu har vi publik.

Tanten med hundarna har stannat, en 20 meter ifrån oss. Varför, det vet ingen.
Men glor det gör hon.
Till sist släpper Hjördis sin mors koppel, men inte utan att försöka bita sin mor. Som blir så förbannad att hon skäller på henne... Så är cirkusen igång. Tjejerna står på bakbenen och boxar varandra medan de ryter.

Jag som känner mina hundar vet att det mest är ett "spel" för gallerierna. Hjördis låter mycket och blir hon stressad låter hon mer. Det är lixom inget bakom. Jag sätter därför helt enkelt mitt ben mellan Rut och Hjördis, och de slutar direkt. Jag behöver inte säga något, det hände inget och de går glatt bredvid varann, inga sura miner. Det är utagerat, vi kan gå vidare.

Men tanten, ser förfärad ut!


Killarna som inte brytt sig ett skvatt om tjejernas groll, vill fram till tanten med de två hundarna och börjar dra så att en slädhund skulle bli avundsjuk.

Tanten börjar då gå i rask takt från oss, och jag tvärstannar (vilket tanten också gör).

Jag säger lugnt till mina hundar: nu går vi ingenstans tills dess ni lugnar ner er.

Tanten tycktes tycka detta var väldigt intressant och står och tittar.

När jag känner att iallafall tre av 4 är lugna fortsätter så promenaden.
Vi går och tanten mer eller mindre rusar iväg.

19145942_1838076596217625_531402703756307053_n

 

Vid det här laget är Hjördis helt slut. Jag känner tröttheten i kopplet, men hon är fortfarande uppskruvad, och vi går, för att lugna ner henne.

Vi stannar och luktar (nåja de luktar, jag väntar) och kissar och gör det hundar gör mest på promenaden. Energinivån i gruppen är behaglig.

Efter en dryg kilometer kommer vi till badstället och Theo tar sitt första längre dopp. En stunds vattentrask/simning för honom, medan Izaac glatt står och betar och tjejerna går vid å kanten och badar fötterna.

Efter det ställer vi oss i skuggan för att göra ingenting, för att vi alla ska vara lugna och på samma nivå.

Sen går vi hem.

Tydligen är det bilarnas dag idag, för det blev fler bilmöten, de vuxna helt lugna och Hjördis skäller lite, men är rätt lugn hon med. (bilar är annars hennes största antagonister här i världen).

Väl tillbaka på tomten har alla hundarna en bra känsla och när vi kommer in får de sitt ben och lägger sig nöjt att tugga. Hjördis somnar utan att äta sitt...

Skulle jag kunnat gjort något annorlunda?

Självklart, jag hade inte behövt rutit till dem. Jag hade kunnat vara lugn och metodisk. Men även jag blir stressad av publik.

Ibland går det inte som man tänkt, det blir inte som man tänkt, man gör fel, hundarna stressar eller överreagerar. Man själv stressar och överreagerar.

Det viktiga är att vi sedan, går vidare, vänder trenden och faktiskt gör det vi kom för.

Ibland har det hänt att jag gått hem tidigare från en promenad, när jag känner att istället för att lugna ner sig och vara här och nu, varvar hundarna upp sig. Då kan det vara bättre att gå hem, så går man ut lite senare igen.

Självklart så skyller jag inte på tanten, mina hundar ska bete sig när andra människor och hundar kommer, men samtidigt blir det för mycket ibland.

Grannens skällande hund, grannen i traktor slagandes på åkern och en bil och en tant. Det var helt enkelt för mycket för Hjördis, just idag.
Och då blir det gärna cirkus.

Jag delar med mig av detta, så ni ska se, att saker kan hända och det händer oss alla. Ingen är perfekt, långt ifrån.
Jag är nog minst perfekt av alla. Men jag gör mitt bästa och det köper hundarna.

De gör alltid sitt bästa med, så tillsammans gör vi det vi kan, med det vi har. Varken mer eller mindre. Och det är gott nog det.

19149262_1838076426217642_1832206193686341550_n


Kennelträff.

Jag och Ewa på Pariservikens kennel bjuder in er alla valpköpare på kennelträff 27 augusti på Motala brukshundklubb.

 

Vägbeskrivningen finns här!

 Jag har gjort ett evenemang på FB och det finner du här.

Dagen börjar kl 12.00

 

Vi börjar med tipspromenad, sedan bjuds ni på lunch och fika.

Efter det kommer vi få en föreläsning/förevisning. Och sedan kommer vi få prova på med våra hundar.

Föreläsare kommer upp så fort det är klart.

Har ni några allergier, så säg gärna till.

Anmälan: ylvahedin@hotmail.com

 

Varmt välkomna!


Uppfödar funderingar.

Alla valpar har flyttat. 

Alla små liv är nöjda med sina hem, och mattarna och hussarna har fått att göra!   Mina tröstande ord som uppfödare är att valptiden går fort förbi! Vilket alltid är en tröst.

 

19047113_1833219803369971_51099903_o

För ett tag sen, några månader, läste jag en uppfödare av en annan ras, och i ett annat land,  i ett blogginlägg skriva, att framgång är när man får fram en hund som alla andra uppfödare är avundsjuka på.

Det är helt och fullt möjligt att detta är helt korrekt. Att framgång är att få fram en hund alla andra önskar de hade fött upp.

 

Jag insåg då, att jag nog inte är som alla andra.

 

Sen tog valparna tid och jag hann inte riktigt fundera mer på det. Men i bakhuvudet har detta gnagt mig, och nu känner jag att jag behöver skriva om det.

Först och främst, detta är mina åsikter, ingen behöver känna sig upprörd eller träffad. Jag pratar generellt och jag är inte ute efter någon på något sätt.

Så,

För det första ligger avundsjuka inte för mig. Visst jag är inte övermänsklig eller något jäkla helgon, visst önskar jag med att jag också hade en söderhavs Ö och ett stort slott där jag kunde ha 15 hundar och bara ägna mig åt det hela dagarna.
Men, jag är också väl medveten om att allt kommer med ett pris. 

En söderhavs ö och en riktigt fin hund, kostar. Inte bara i pengar utan i arbete.

Och vem är jag att förneka andra människor framgång för sitt slit??

Så , nej jag blir aldrig avundsjuk när en aussieuppfödare får fram en fantastiskt fin hund. Snarare tvärt om! Jag blir glad!

Ju bättre hundar vi får fram, desto bättre för rasen.

Ju fler desto bättre tycker jag!

Jag älskar att se fantastiska hundar. Välbyggda som rör sig vägvinnande! Då känner jag glädje!


Ofta hör jag också att många uppfödare, i olika raser, föder upp för sig och sin skull.

Och visst, en del av det jag gör är för min skull, för om jag inte skulle tycka det var roligt, skulle jag inte kunna ge mitt allt under 8-10 veckor när valparna bor här. Jag älskar det!

Men, när jag tar beslut om parningar, när jag letar hanar och när jag letar tikar. Ja, då tänker jag: vad tillför denna parning/ hund, rasen.

Vad vinner vi på det?!?

Inte vad vinner JAG på det utan VI som ras.

Jag kan lätt välja bort en hane som har allt jag vill ha, för att redan används 5 gånger...

 

Jag kan lätt tacka nej till en tikägare, för att jag inte tycker att den parningen skulle ge något, för rasen. Utan att jag tycker att tiken inte ska gå i avel. Jag tycker bara att tiken+ Theo är en dålig idé.

Jag skulle ALDRIG tala om för en annan uppfödare att de gör fel val som använder en tik eller en hane. 

Andra uppfödare tror ju garanterat lika mycket på sina parningar, som jag gör på mina. Jag förutsätter att alla som föder upp har en idé och en plan och en väg att nå målet. Så även om andra tar beslut jag inte skulle ta, betyder det inte att de är fel, eller dåliga. Bara annorlunda mot vad jag skulle gjort.

Jag tycker våra olikheter berikar. Vår ras har en varierad genpool, just för att olika uppfödare har haft sin specifika idé om hur och vad en bra hund är.

Även hundägare som bara vill ta en kull på sin tik, och gör det genomtänkt tillför rasen mycket. 

Vi inriktar oss på olika saker, och vi tillför därför olika saker för vår ras.

 

Som jag ser det, har vi rasen till låns, vi avlar i kanske 10 - 50 år beroende på när man börjar och slutar, och under den tiden, har man i sitt uppdrag att stärka, förbättra och fortsätta det utmärkta arbete som tidigare uppfödare gjort.

Och vi gör det på olika sätt och vi får därför fram olika typer av hundar, med olika svagheter och styrkor.

 

Det är mycket "politik" och "mina" och "dina" linjer och hundar i hundavel.

Vilket, jag uppriktigt tycker är ganska tråkigt.

Jag skulle inte vara någonstans, inte ha så mycket som en enda kull, om det inte vore för att kunniga och fantastiska människor valde att dela med sig av sin kunskap och sina hundar.

Varje steg jag tar på min uppfödarväg är i skuggan av de som kom före mig. Jag har allt att tacka för alla fantastiska uppfödares arbete och jag glädjs åt att få råd, tips och ideèr av dem.

Som jag ser det är uppfödning som ett stort knytkalas och om någon har gjort en fantastisk tårta, ja då får vi alla dela på den, för, även om jag "bara" kommer med en sallad, har jag gett det jag kan.

Man behöver inte älska alla, man behöver inte ens tycka om dem.

Men, jag tycker, för rasen och för framtidens skull, kan man vara vänlig och hjälpsam, för vi är alla här av precis samma anledning: vi älskar aussies!

 

Over and out!

 


Empty nest syndrome...

... Lider jag inte av! 

 

Nu är det bara lilla Märta kvar, och hon flyttar imorgon onsdag!

jag ser fram emot en sovmorgon för första gången sen i februari och jag tror i ärlighetens namn, de vuxna hundarna också gör det.

 

Jag känner mig väldigt trygg med mina valpköpare. Alla små hundar har fått det perfekta hemmet för just dem och även om valptiden är en prövning, (och det är den sannerligen) så kommer det bli jättebra.

Jag och mamma Rut känner oss nöjda! 

 

Under sensommaren/hösten kommer alla valpköpare (från båda kullarna) att bjudas in på en kennelträff, som vi kommer ha tillsammans med Pariservikens kennel. 
Mer info kommer här på hemsidan.

Mitt varmaste tack till alla som köpt hund ur denna kull, och alla som på något sett hjälpt mig med dem! :)



RSS